Tiden som varit. I korthet.  Det är september - 13. Vi har precis flyttat till hus. Huset vi så länge längtat efter. Det börjar bli dags. Folk börjar fråga. Jag är snart färdig med min utbildning och tiden är kommen. Det är nu vi pratar på riktigt om dig. Varför inte? Vi vet att det kan ta tid. 

Samma månad. Vi träffas med gamla tjejgänget. Tre av oss fem berättar men jag väljer att hålla tyst.  En av oss är redan framme, en annan har köpt biljetten men tappat den och en tredje letar fortfarande.  Jag är inte ensam. Nu känns det inte lika skrämmande, vi kör. 

Det blir aldrig som man har tänkt sig.  En resa som jag fasat för sedan barnsben. Det händer inte mig, inte oss.  Men nu har tåget just lämnat perrongen. Spola tillbaka tiden. Till ruta ett. 

Står här och inser att vägen var längre än jag trodde att den skulle vara.  Många säger att det är lätt att glömma. Antecknar under vägen för att inte gå vilse. Lätt att gå vilse när den andra korsningen har fler vägar än den första och den tredje har fler vägar än den andra. Oro.