Så fick vi det. Beskedet. Vi som trodde att vi var så förberedda. Förberedda för vilken behandling som helst. Inte på det här. Att inte ens få en behandling... Livet känns så otroligt orättvist. Besked löd: "inga spermier... Inte ens en enda". Jag gråter. Han gråter. Vi gråter. Världen och framtiden har rasat. Vad finns det nu för mening? Ensamhet. Tomhet. Utanförskap. Orättvisa. Hela tiden blir jag påmind om att den här sorgen inte är för nu. Den är för alltid. Vill bara vakna ur denna mardröm... Det här händer  inte. Han kan tänka sig donation. Inte jag. Jag vill ha en familj med honom. Inte själv. Jag lever fortfarande på hoppet att de ska hitta nåt i testiklarna. Faller den möjligheten. Då faller jag... 

Då var det nästa bild man fick i ansiktet på Facebook. Min barndomsvän har fått en prins. Grattis till er! Samtidigt öppnar jag ett brev från sjukhuset. Måndag kl 10:00 är det dags att få domen. Provsvaren har kommit. Bara att ta tjuren vid hornen.

Igår ringde privat nummer. Hjärtat stannade några sekunder. Fertilitetsenheten. Provsvaren hade kommit. Andas. "Kan vi prata ostört?" frågar hon. Kan vi det? Kan vi prata ostört någonstans? Ostört? Nej. Det går bra var som helst. Nästan. Fick veta att jag inte är immun mot röda hund. Vaccineras man inte mot det som barn? Gör inte alla det? Glömde fråga henne. Glömde ju till och med att andas. Kan inte fråga mamma om jag vaccinerades som barn. Hon får inte veta något. Inte än. Ska få en kallelse och måste gå iväg direkt. Efter vaccinationen får det inte hända något på minst en månad. Vi måste alltså kasta en hel måndag i sjön. En hel månad till. En månad är dyr nu för tiden.

Sitter på jobbet. Slutet på denna försöksperiod börjar närma sig. Nu för tiden är dessa försök alltid grunden till att vi blir osams. Vill inte bli osams med kan inte rå för det. Mycket beror det nog på mig. Mina tankar. Jag måste få dela dem. Även om det inte alltid blir till det bättre.

På jobbet idag möttes jag av en barnvagn. Sprang nästan rakt in i den. Tjejen som nu är mammaledig var här för att hälsa på. Just idag. Toppen.

Idag är en sådan tung dag igen. De kommer tätt nu. Men de är inte tunga i ordets alla bemärkelser. Bara i vissa. Nu har två nya tillskott kommit. Tre av oss fyra har nu kommit fram till målsnöret. Till och med sprungit förbi det. Den första som sprang i mål är ni inne i en vardag och den nye lille killen är idag ett halvår. De andra två fick för två veckor sedan. Jättefina. Allihop. Är glad för deras skull men kan inte undvika min egen sorg i det hela. För ganska exakt ett år sedan satt vi där runt bordet. Ett år. Veckorna som blev till månader har blivit till år. Det skrämmer mig. Det är nu den tyngre delen kommer. Att se de växa och inse att tiden går och vi fortfarande står kvar. Trampandes på samma ställe. Det nöter och tär. Men man får inte klaga. Även om allt är relativt. 

Efter ett år har man rätt till utredning. Vi har rätt till utredning. Den som man förut var så rädd för har blivit verklighet. Prover är lämnade och utredningen är igång. Nu väntar vi på provsvar. Lätt att skriva men nog en sådan orolig väntan. Försöker leva som vanligt. Svårt när jag bli påmind varje dag. "När ska ni", "När det är er tur" , "Vänta bara tills".......... Finns många sätt att säga det på. Många sätt att påminna om verkligheten.