Direktlänk till inlägg 8 november 2014
Den största chocken har lagt sig. Känns som att jag levde i en dimma bra länge. Sömnlösa nätter och dimmiga dagar. Jag ägnar fortfarande mina vaknar timmar till att söka fakta. Fakta om hur det är att ha en icke närvarande familjemedlem, en osynlig men ändå synlig man. De säger att man inte får säga så. Att man inte får säga familjemedlem. Den biologiska pappan. Men att säga något annat är i mina ögon en förnekelse. I mina ögon handlar det om att bearbeta och acceptera att vår eventuella framtida familj kommer att ha en familjemedlem som är osynlig. Men som också kommer att vara den viktigaste. Hur galet är inte det. Utan den människan kanske vi inte ens kan få en familj så varför får man inte nämna honom. Den person som är så oerhört oegoistisk och som väljer att skänka någon annan lycka. En familj. I ovisshet. Varför ska han inte vara värd att bli hyllad? Men nej. Jag är fortfarande inte där än. Även om jag skulle vilja. Men vi är inte där än. Jag håller fortfarande stenhårt om hoppet. Om man bara tror på det tillräckligt mycket så kommer det att bli så. Det sa i af Josef Farez i en intervju på Hellenius hörna igår.
Och det är tack vare dig. Jag är så otroligt glad och tacksam för att jag får vara med om det här! Kunde aldrig tro att jag skulle kunna komma såhär långt och faktiskt bli lycklig när vi var i den tuffa perioden. Den var fruktansvärd. Finns inga ord ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 | 9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 | 14 |
15 |
16 |
|||
17 |
18 |
19 |
20 | 21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
|||
|