Som att se ett stjärnfall. Så var det plötsligt här. En liten glimt av ljus. Av hopp. Har vardagen blivit lättare? Eller är det hoppet som håller mig uppe? Jag vet ärligt talat inte. Det jag vet är att jag nu kan sätta ord på det som varit. Från att gå till det första beslutet om att skaffa barn till det här är en sjuhelsikes resa. Att först inte fundera så mycket på barn och att sedan ägna hela ens liv till att försöka få det till att därefter få ett slag i ansiktet för att vakna upp. Till verkligheten. Vilken resa. Ibland tänker jag på vilken erfarenhet vi får vara med om. Det är då jag ser på det från den positiva sidan. Den sidan som nu faktiskt då och då visar sig i mina tankar om barn. Det gjorde den inte förut. Jag hoppas att det är ett bevis på att jag kommit framåt i min bearbetning. Jag tror till och med att jag vågar säga att min mage inte skriker nej på samma sätt längre till donation. Men det känns som att det är ett stort steg ändå. Ett stort steg mellan att acceptera tanken till att faktiskt göra det. Men återigen. Vi är inte där än och vi kanske aldrig hamnar där. Eller rättare sagt, vi ska aldrig hamna där. Vi säger så.

(Ni som läser får mer än gärna lämna era åsikter om donation. Var ärliga. Hur ser ni på folk som tagit emot spermier från en donator för att få barn?)