Häromdagen hade jag och sambon en ledig dag tillsammans. Vi passade på att julhandla. Påväg i bilen frågade jag min sambo om hur han skulle hantera att våra barn i framtiden eventuellt vill träffa donatorn. Och kanske vidare får en kontakt och vill bygga en relation till honom. Det skulle innebära att min sambo då plötsligt skulle bli "styvpappa" till våra barn. Han svarade; "då är det så och då får jag vara glad för deras skull och stötta dem i det". Han finner sig i det här så bra. Och så står mina tankar ivägen och stoppar. Jag vet inte hur jag skulle ta det. Att mina barn skulle ha en kontakt med en man som i själva verket är deras bilogiska pappa. Helt plötsligt uppstår en känsla av att ha genomgått en skilsmässa utan att egentligen ha gjort det.  Att ha kämpat för att hålla ihop i allt det svårsa men ändå ha en familj som inte är en kärnfamilj. Det gör ont. Vill inte ha det så. Min sambo som vet att jag har svårt att ta in det här och acceptera det frågade om jag skulle ha lättare att ta emot donerade spermier från en man som vi tillsammans väljer ut. Exempelvis en homosexuell. Det infann sig en ro i min mage som inte funnits sedan innan dagen vi fick beskedet. Är det där problemet ligger hos mig? Att jag inte vet vem han är? Problemet i att välja en man är att risken att han vill agera far när barnet väl är här är stor. Kanske för stor. Och jag undrar när det är vår tur att hitta vår väg.

Igår tog en fin vän med mig till Kumla. Där började vi dagen med massage och gick sedan till växthuset för en lunch. Lunchen var god som vanligt. Sejrygg serverades den här dagen. Vi slog oss ner vid bordet och kom ganska snart in på det här med hur jag och min sambo mår just nu. Jag som kommit en bit på vägen ältade en stund. En ganska lång stund. Allt ifrån hur onaturligt det känns att eventuellt bli tvungen att skaffa barn med en annan man. En som jag inte ens vet vem det är. Till att prata om att barnen faktiskt kanske stöter på sina halvsyskon i framtiden. Och att det då gäller att de inte börjar dejta varandra ovetandes om syskonskapet. Som ni hör. Ganska sjuka tankar men dock så realistiska. För mig gick det till en början ganska bra att prata om det här. Efter en stund började dock min fina vän att gråta. Hon bad om ursäkt och tog min hand. Sa att hon tyckte att jag var en så fin människa, så omtänksam och snäll, att hon inte ville att jag skulle behöva gå igenom detta. Att hon ville skydda mig. Jag drogs med i hennes tårar. Så otroligt fina ord har jag aldrig hört förut. Fina, fina vän...<3 Det betyder så otroligt mycket att hon visar att hon bryr sig om oss och jag kände mig inte ensam längre. Hon fick mig även att se på det från andra håll. Som när jag nämnde att min stora skräck är att vi ska gå igenom det här och att min sambo sedan ska lämna mig. Då frågade hon mig om det betydde att jag inte hade rätt att lämna honom efter att vi gått igenom detta. Så har jag ju inte tänkt förut. Jag har ju bara utgått ifrån mig själv. Såklart. Då sambon inte pratar så mycket om det så får jag endast mina tankar och mina synvinklar. Det gav mig massor. Jag är så glad att jag har så många fina runt omkring mig. Det här ville jag bara få ner i text för att jag inte ska glömma den dagen. Glömma de fina orden. Glömma hur otroligt fin den här människan är. Att se hur du berördes av min smärta. Det är en äkta vän. Så jag vill avsluta med att bara säga att jag är otroligt glad att jag får vara din vän. Tack.

Eftermiddagen den 22/9-2014 visste jag inte hur jag skulle kunna orka vänta på en biopsi. Det vet jag fortfarande inte. Men ni vet den där känslan. Som säger att man så gärna vill veta. Men samtidigt är man rädd för att få veta. Man både vill och inte vill. Den känslan har jag nu. Jag försöker fortfarande bearbeta. Och jag tror faktiskt att bearbetningen kommer att vara livet ut. För hur det än bli så blev det inte som vi hade tänkt oss. Eftersom sambon ännu inte kontaktat usö angående när vi ska få göra biopsi så fick jag kontakta dem själv. Så nu vet i allafall jag att det inte kommer att bli förrän i januari. Om han inte vill veta så låter jag det vara så. Enligt vårdgarantin ska vi då komma innan den 12/1. En vecka innan min födelsedag... Ge mig en fin present.