Igår tog en fin vän med mig till Kumla. Där började vi dagen med massage och gick sedan till växthuset för en lunch. Lunchen var god som vanligt. Sejrygg serverades den här dagen. Vi slog oss ner vid bordet och kom ganska snart in på det här med hur jag och min sambo mår just nu. Jag som kommit en bit på vägen ältade en stund. En ganska lång stund. Allt ifrån hur onaturligt det känns att eventuellt bli tvungen att skaffa barn med en annan man. En som jag inte ens vet vem det är. Till att prata om att barnen faktiskt kanske stöter på sina halvsyskon i framtiden. Och att det då gäller att de inte börjar dejta varandra ovetandes om syskonskapet. Som ni hör. Ganska sjuka tankar men dock så realistiska. För mig gick det till en början ganska bra att prata om det här. Efter en stund började dock min fina vän att gråta. Hon bad om ursäkt och tog min hand. Sa att hon tyckte att jag var en så fin människa, så omtänksam och snäll, att hon inte ville att jag skulle behöva gå igenom detta. Att hon ville skydda mig. Jag drogs med i hennes tårar. Så otroligt fina ord har jag aldrig hört förut. Fina, fina vän...<3 Det betyder så otroligt mycket att hon visar att hon bryr sig om oss och jag kände mig inte ensam längre. Hon fick mig även att se på det från andra håll. Som när jag nämnde att min stora skräck är att vi ska gå igenom det här och att min sambo sedan ska lämna mig. Då frågade hon mig om det betydde att jag inte hade rätt att lämna honom efter att vi gått igenom detta. Så har jag ju inte tänkt förut. Jag har ju bara utgått ifrån mig själv. Såklart. Då sambon inte pratar så mycket om det så får jag endast mina tankar och mina synvinklar. Det gav mig massor. Jag är så glad att jag har så många fina runt omkring mig. Det här ville jag bara få ner i text för att jag inte ska glömma den dagen. Glömma de fina orden. Glömma hur otroligt fin den här människan är. Att se hur du berördes av min smärta. Det är en äkta vän. Så jag vill avsluta med att bara säga att jag är otroligt glad att jag får vara din vän. Tack.