Idag är en sådan tung dag igen. De kommer tätt nu. Men de är inte tunga i ordets alla bemärkelser. Bara i vissa. Nu har två nya tillskott kommit. Tre av oss fyra har nu kommit fram till målsnöret. Till och med sprungit förbi det. Den första som sprang i mål är ni inne i en vardag och den nye lille killen är idag ett halvår. De andra två fick för två veckor sedan. Jättefina. Allihop. Är glad för deras skull men kan inte undvika min egen sorg i det hela. För ganska exakt ett år sedan satt vi där runt bordet. Ett år. Veckorna som blev till månader har blivit till år. Det skrämmer mig. Det är nu den tyngre delen kommer. Att se de växa och inse att tiden går och vi fortfarande står kvar. Trampandes på samma ställe. Det nöter och tär. Men man får inte klaga. Även om allt är relativt. 

Efter ett år har man rätt till utredning. Vi har rätt till utredning. Den som man förut var så rädd för har blivit verklighet. Prover är lämnade och utredningen är igång. Nu väntar vi på provsvar. Lätt att skriva men nog en sådan orolig väntan. Försöker leva som vanligt. Svårt när jag bli påmind varje dag. "När ska ni", "När det är er tur" , "Vänta bara tills".......... Finns många sätt att säga det på. Många sätt att påminna om verkligheten.