Så fick vi det. Beskedet. Vi som trodde att vi var så förberedda. Förberedda för vilken behandling som helst. Inte på det här. Att inte ens få en behandling... Livet känns så otroligt orättvist. Besked löd: "inga spermier... Inte ens en enda". Jag gråter. Han gråter. Vi gråter. Världen och framtiden har rasat. Vad finns det nu för mening? Ensamhet. Tomhet. Utanförskap. Orättvisa. Hela tiden blir jag påmind om att den här sorgen inte är för nu. Den är för alltid. Vill bara vakna ur denna mardröm... Det här händer  inte. Han kan tänka sig donation. Inte jag. Jag vill ha en familj med honom. Inte själv. Jag lever fortfarande på hoppet att de ska hitta nåt i testiklarna. Faller den möjligheten. Då faller jag...