Nu är vi snart där. Om vi är redo. På måndag skulle vi kunna få göra vårt första försök. Jag är livrädd. Har fortfarande så mycket tankar och jag vet inte om jag gör rätt eller fel. Ska jag följa min magkänsla så borde jag inte göra det här. Men huvudet får inte ihop något annat alternativ. Måste påminna mig själv. Det kommer aldrig att kännas helt bra för det var inte det här vi ville. Men allt kommer att vara hanterbart. Och vi vill ha en familj. Så vad har vi för val? Jag önskar bara att jag kunde få känna lycka i det här. Att vi får den här möjligheten. Men jag känner ingen lycka. Jag känner bara rädsla och oro. Återigen känns det som att jag kör över mina egna känslor. Vi köper äl-stickor trots att det inte känns bra. Men vill vi ha en familj så är det det här som krävs. Och jag kanske kommer att bli lycklig. Det är det jag tror på. Jag måste tro på det.

"You never know how strong you are, until being strong is the only choice" B. Marley 

Det vore så himla skönt att kunna lägga tankarna på hyllan. Om så bara för fem minuter. Min hjärna går på högvarv dag som natt. Har svårt att fokusera på annat. Är egentligen inte här. Är på någon annan plats. Allt annat blir så oviktigt. Inatt gick tankarna runt som vanligt. Ältande. Kommer ingenstans. Det enda nya var att jag fick en ny tanke. Det slog mig att våra "grannar"  här i samhället har donatorbarn. Hon är 2 år och eftersom donatorerna är få så skulle vi rent krasst sett kunna få samma donator. Då skulle våra grannars barn och våra barn bli halvsyskon. Grannarna som vi inte känner skulle då helt plötsligt bli en del av vår familj. Jag ogillar att vara här. Jag vill bara slippa det här. Jag tror att jag trots alla tankar kommer att göra ett försök. Men jag ber. Låt det bli rätt val. Ge oss lite medvind. Snälla. 

Minns ni när jag berättade om hur skönt det var att gå till kuratorn. Om hur skönt det var när hon kunde sätta ord på mina känslor. Exakt så kände jag ikväll. Här sitter jag med rysningar över hela kroppen och det känns som om det vore mina ord. Jag rekommenderar er att lyssna på detta: 

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/116713?programid=2071

Mer behöver inte sägas...

Jag börjar tro att vi kan gå igenom Eld. Om du aldrig provat hur kan du då vara säker?

Den textraden satte sig hårt i mitt huvud för några veckor sedan under en löprunda. Jag hade gett mig fasen på att springa milen för första gången. Jag kom till 8,4km sen pajjade magen. Bukras. Vilket jäkla skämt. Så nära men ändå inte. Från den dagen har jag lyssnat mycket på Genom Eld med Oscar Lindros. Min känsla om att jag inte vill göra det här hänger fortfarande i. Jag kan inte riktigt förklara varför. Det bara är så att mitt huvud säger att jag vill ha en kärnfamilj. Jag vill att min sambo ska känna precis så som jag kommer att göra för vårt barn. Men han är lika osäker som jag på att han kanske inte får de där äkta känslorna. Hur kan man vara säker på det? Men å andra sidan. Hur fasen ska man kunna ta reda på svaret om man aldrig provat? 

Under påsken har vi varit i Paris tillsammans med sambons familj. Jag känner att jag inte är mig själv. Speciellt i sällskap med familjer. De kan aldrig förstå hur det känns. Och jag kan aldrig förstå hur dem känner. Min hjärna brister när jag inte får vara hemma själv och falla efter en arbetsvecka med tand märken i läppen. Jag behöver helgen till att vara ledsen. Nu när helgen försvann i Paris. När tiden för ensamhet blev obefintlig så brakade jag längre än vanligt igår kväll när vi kommit hem. Jag var iväg och körde trappan vid kvarntorpshögen. Sen kom tårarna. I mängder. Varför just vi? Jag är så otroligt rädd och osäker på om jag gör rätt val när jag går igenom det här även om magkänslan säger nej. Jag försöker se framåt. Se dig. Då känns det bättre. Det är det enda som lugnar. Men just att gå igenom det här skrämmer mig så. Jag är så otroligt ensam i mitt beslut. Det här vägskälet har så många vägar och hur ska jag välja rätt? Jag önskar jag kunde få vakna imorgon och slippa den här känslan. Om så bara för en dag. Så mitt huvud kunde få vila. I lördags kom ett sms med texten "Har en sådan stark känsla av att du är gravid." från kusinen. Hon vet inget. Och vad sjutton svarar man på det? 

Idag har vi varit iväg på äggledarspolning. Rackarna vad ont det gjorde när de katetern var inne i livmoden och de skulle spruta koklösningen. Annars gick det väl bättre än väntat. Otroligt skönt att ha det gjort i af. Allt såg fint ut. Fick även ta nya blodprover. Nu är allt helt färdigt och vår läkare frågade om vi vill köra igång på en gång. Det vill säga om två dagar. Herregud. Har jag bestämt mig än? Kommer jag någonsin bestämma mig? Nu är vi otroligt nära. Eftersom vi far iväg till Paris nu under påsk så bestämde vi att vi satsar på att försöka i maj istället. Men igen. Har jag bestämt mig än? Nu kan vi faktiskt bli gravida. Med någon annans spermier. Det är så otroligt läskigt det här och jag önskar jag slapp gå igenom det här. Ska jag lyssna på magkänslan eller huvudet?