Direktlänk till inlägg 20 september 2015
Det här tär något så fruktansvärt. Idag gick det så långt att både min sambo och jag pratade om att vi kanske inte klarar detta tillsammans. Att det här tar för mycket på oss att vi inte orkar hålla ihop som par. Jag bröt ihop fullständigt. Att använda donator eller att bryta upp är våra enda alternativ och det känns skit rent ut sagt. Att inte få möjlighet att bilda en familj tillsammans. Tänk de par som slipper gå igenom det här. Som slipper att försöka hålla ihop trots att kvinnan blir tvungen att bilda en familj med en totalt främmande man. Vad är meningen? Tänk dig sorgen när någon nära har gått bort. Den sorgen, den känslan, har jag haft varje dag i ett år nu. Och jag är helt slut. Jag har ingen energi kvar. Sömnproblemen, som kommer i samband med ett dödsfall, har jag också. Inte en enda jävla natt får jag sova hela natten. Mina ögon bränner efter tårarna. Jag måste snart komma till ett beslut för jag orkar inte må så här längre. Idag insåg jag det när jag bröt ihop totalt. Jag kan inte ha det såhär. Jag måste komma till skott. Frågan är bara hur.
Och det är tack vare dig. Jag är så otroligt glad och tacksam för att jag får vara med om det här! Kunde aldrig tro att jag skulle kunna komma såhär långt och faktiskt bli lycklig när vi var i den tuffa perioden. Den var fruktansvärd. Finns inga ord ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 | 4 |
5 |
6 |
||||
7 |
8 |
9 | 10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 | 16 |
17 |
18 |
19 |
20 | |||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 | |||
28 |
29 |
30 |
|||||||
|