Som jag skrev i förra inlägget mår jag bättre. Men besluten...de tar aldrig slut. Nu, när vi i stort sett hade bestämt oss. Bestämt oss för att strunta i micro-tesen på Calanderska. Då får vi beskedet att de hittat spermier på en kille med ett fsh-värde så högt som 39,5. Min sambo har 19,5. Det här borde tolkas som goda besked. Men för oss blir de jobbiga. Har vi rätt att strunta i undersökningen nu? Jag tänker gentemot barnen som i så fall ska växa upp utan sin biologiska far närvarande. Utan en relation alls till honom. Jag är där nu där, där jag klarar av den tanken. Men är det rätt att inte ens göra undersökningen trots att den kostar otroligt mycket pengar? Jag vill bara komma vidare nu. Jag är less på att stå här och trampa. Hade ni gjort en undersökning för 52.000kr, utan garantier? Hade ni gjort den undersökningen som kanske bara rör till det ännu mer i huvudet på oss? Jag tänker rent praktiskt, ekonomiskt, energimässigt och där chansen till eventuella syskon blir anmärkningsvärt mindre. Min hjärna har kokat sönder för längesen. Hur ska vi kunna ta ett beslut nu?

Jag vet inte om det var för min helg i Sthlm med mina älskade barndomsvänner eller om det var för något annat. Men mina tankar har äntligen vänt. Om det är för framtiden eller endast för veckan vet jag inte. Jag vågar inte ropa hej. Men jag tänker tillåta mig att vara glad nu för bättre mår jag. Jag är så rädd för att tillåta mig vara glad och för att låta andra uppfatta mig som att jag mår bättre. Rädd för att de ska tro att det är över när jag vet att jag kan hamna där igen. Då utan förståelse. Därför öppnar jag mig här. Senaste veckan har inte alls varit som senaste året innan den veckan. Jag har börjat se på donatorn med andra ögon. Jag har börjat längta. Jag griper inte längre efter halmstrån. Jag gråter inte längre. Jag har inga dippar på helgerna just nu. Jag mår...ja jag mår fanimej bra. Äntligen.et folk säger att man bara måste få gå igenom sorgen kanske trots allt stämmer. Ett år tog det för mig. Hoppas jag. Jag hoppas att det värsta tiden är över. Såhär har jag inte känt på mycket länge. Jag längtar till att få komma igång nu. Jag känner återigen en längtan till att umgås med mina syskonbarn. Och en längtan till att fotografera. Det som jag gillade förut börjar sakta, sakta komma tillbaka. Livet ljusnar. Jag är fanimej glad igen. Och även om rädslan för att hamna där igen finns där. Hela tiden. Så tänker jag vara glad här och nu. För det är så jag känner längst inne!

Igår kväll och natt hade jag syskonbarnen här på 1 och 4 år. Det gav så otroligt mycket samtidigt som det påminde mig om hur jäkla meningslöst mitt liv är utan barn. Jag kommer hem och sätter mig i soffan och orkar inte ta mig för att göra något. Alla andra har ju barn och ingen har tid att göra något på kvällarna efter jobbet. Ska vi hälsa på någon så går de iväg och nattar barnen medan vi sitter kvar själva i soffan. Det tar mer än det ger, därför undviker vi det. På natten sen kom även föräldrarna, min syster och hennes man och sov hos oss dem också. De kröp ner hos sina små juveler medan vi la oss i vår stora tomma och kalla säng. Imorse när min klocka ringde var de andra redan vakna. Jag kunde höra hur de har småpratar till varandra. Hur 4-åringen berättade om drömmarna hon drömt och 1-åringen som gick in på toaletten och säger "pappa", "pappa", "pappa"... Det verkar så mysigt. Att få vakna upp och vara en familj på morgonen. När jag torkat mina tårar och gått ner har barnen redan åkt och pappan är kvar hos oss för att åka med min sambo in till stan och till jobb. Pappan lyser upp när han berättar att hans son just tilltalat honom "pappa" för första gången på riktigt. Att sonen faktiskt använde det för att få uppmärksamhet från honom. Jag borde ha blivit glad. Istället högg det i hjärtat på mig och jag fick vända mig mot diskbänken och bre vidare på mina mackor samtidigt som jag sa något i stil med " vad roligt, han börjar bli stor nu". Då slog det mig att han nu börjar bli riktigt stor. Han som är i samma älder vårt barn hade kunnat vara. Det hade kunnat vara min sambo som berättade att vårt barn just hade sagt "pappa" till honom. Men det barnet kom inte och kommer aldrig att komma.