Jag vet inte om det var för min helg i Sthlm med mina älskade barndomsvänner eller om det var för något annat. Men mina tankar har äntligen vänt. Om det är för framtiden eller endast för veckan vet jag inte. Jag vågar inte ropa hej. Men jag tänker tillåta mig att vara glad nu för bättre mår jag. Jag är så rädd för att tillåta mig vara glad och för att låta andra uppfatta mig som att jag mår bättre. Rädd för att de ska tro att det är över när jag vet att jag kan hamna där igen. Då utan förståelse. Därför öppnar jag mig här. Senaste veckan har inte alls varit som senaste året innan den veckan. Jag har börjat se på donatorn med andra ögon. Jag har börjat längta. Jag griper inte längre efter halmstrån. Jag gråter inte längre. Jag har inga dippar på helgerna just nu. Jag mår...ja jag mår fanimej bra. Äntligen.et folk säger att man bara måste få gå igenom sorgen kanske trots allt stämmer. Ett år tog det för mig. Hoppas jag. Jag hoppas att det värsta tiden är över. Såhär har jag inte känt på mycket länge. Jag längtar till att få komma igång nu. Jag känner återigen en längtan till att umgås med mina syskonbarn. Och en längtan till att fotografera. Det som jag gillade förut börjar sakta, sakta komma tillbaka. Livet ljusnar. Jag är fanimej glad igen. Och även om rädslan för att hamna där igen finns där. Hela tiden. Så tänker jag vara glad här och nu. För det är så jag känner längst inne!