19 februari 2015. Sambons födelsedag. En vecka sedan beskedet. Känslorna går upp och ned men jag tror bannemig att jag vågar säga att saker och ting börjar falla på plats. Självklart gråter jag. Mest när jag är ensam. Eller på nätterna. Men någonstans har jag en tröst. En tröst i att vi ska fixa det här. Ödet ska inte få ta vår relation. Den har tagit så mycket annat och nu får det vara nog. Imorn drar vi iväg på en liten minisemester. Bara han och jag. En födelsedagspresent till honom. Men också en present till oss. För att vårda och ta hand om varandra. Jag hoppas att det blir som jag har tänkt. Tyvärr kunde det inte lösa sig på jobbet så jag har ingen möjlighet att kompa. Om jag kunde ha turen på min sida så skulle jag komma iväg vid lunch. Men det är inget att hoppas på. Problemet är att det kan bli väldigt tajt att hinna i tid om jag inte kan gå tidigare. Så jag håller mina tummar för att vi kommer iväg. Vi behlver det här. 

Det blev inga goda nyheter i torsdag. Det var väl egentligen väntat. Men inte blev det lättare för det. Halvåret mellan första beskedet till det definitiva har i af gett oss tid att bearbeta. Men nu då? Nu vet vi att vi aldrig kommer att kunna få ett gemensamt barn. Vi kommer aldrig att få se oss i någon annan. Det är taget ifrån oss. Liksom allt annat som har tagits ifrån oss. Vi ville också berätta för alla runt om. Vi ville också få glädjas. Vi ville också skapa en familj. Vi ville också. Men så blev det inte. Nu återstår det näst bästa alternativet. Eller inget alls. Jag önskar så att min mage kunde tycka att alternativet kändes bra. Men det gör det inte. Hur mycket jag än vill och försöker så vill inte magen och huvudet ge med sig. De skriker nej. Kommer den här känslan någonsin att försvinna? Jag känner mig så otroligt ledsen. Och ensam. 

Jag minns såväl. 22 september 2014. Vi gick in i tummen där vi träffade Dr Lood. Michael vill jag minnas. "Dina prover ser bra ut ** men **'s prover ser mindre bra ut. Vi hittar inget, inga spermier, inte ens en enda" var bland det första han sa inget där rummet. Min sambo tog inte in det. Jag satt chockad i nån minut innan jag paletten föll. Inga spermier betyder inga barn. Någonstans där kom tårarna. Sambon berättade för mig idag att det var först när han såg att jag grät han förstod innebörden av vid Dr Lood berättade för oss. Vilken chock. Allt var som ett töcken efter de orden. Men jag minns ändå hur jag helt likgiltig lät Dr Lood göra en vaginal ultraljudsundersökning. Jag bara låg där. Likt en docka. Jag vet att jag tänkte. Just nu kan jag stå ut med var som helst. Bara jag får bli mamma. 

Det var i september 2014. Idag är det den 11 februari 2015. Imorgon är det dags för testikelbiopsin. Imorgon ska väntan ta slut och ett besked bli definitivt. Jag är så otroligt rädd. Rädd för vad som ska hända om vi får fel besked. Ibland känns det som att det här inte händer. Vi gör det här av bara farten och kommer en dag att vakna upp i verkligheten. För att hålla uppe hoppet började jag virka igår. Jag valde att börja virka en kanin. En kanin till dig. Han kommer att få en plats i ditt tänkta rum. Om du väljer att inte komma finns han där iaf och väntar på dig. Så som vi väntar på dig. Vi är så redo. Vi pratar mycket om hur vi ska använda våra dagar om vi ska behöva leva själva? Utan familj? Kaninen borde bli färdig ganska snart. Jag ber dig. Kom och ta hand om honom. 

Det är en fullständig storm inom mig. Jag tål ingenting just nu. Absolut ingenting. Den enda tröst jag har är att jag vet vad det beror på. Det är ett evigt ältande om det här och om hur dåligt jag mår just nu i mina inlägg. Men jag hoppas att jag en dag kan få skriva om bättre nyheter. Och att jag en dag kan se tillbaka och läsa om hur mycket sämre jag hade det nu än vad jag förhoppningsvis har när jag läser det här. Någon dag.  Mitt i allt kämpar jag nämligen med en viktnedgång. Jag tyckte det gick så bra. Jag tyckte jag äntligen hade hittat något som funkar för mig. Även om det inte gick i rasande fast så var jag nöjd. Jag kände mig mindre och mådde bättre. Till idag. Idag kom min syster som väger sig hos oss då hon följer vår vågs siffror. Jag har gått ner 2,5kg på 4 veckor. Hon 5kg på samma tid. Återigen brast jag. Inte ens här skulle jag få se mig som lyckad. Mina siffror var helt plötsligt inget värda. Istället fick jag höra av hennes man igår "vad kul att ni kommer och äter med mig eftersom" xx" inte äter något numer". Hon äter. Men han anser att hon äter bra och lite. I hans mening var det enda jag hörde; att jag äter och misslyckas medan hon inte äter och lyckas. 5 kg. Jag håller med hon har lyckats. Det säger jag också till henne. Men innebär hennes lycka att min lycka ska försvinna? Mina 2,5kg som jag var så stolt över. De var inte längre värda någonting. "Det syns ju på henne att hon gått ned", "hon är ju jätteduktig" fick jag höra, om henne. Inte om mig. Jag har inte fått höra någonting. Att jag ens kämpar med en viktnedgång mitt i en livskris. Vad är väl det mot 5 kg. Jag vaknade och mådde ganska bra på morgonen. Tills jag förstod att jag misslyckats och hon lyckats. Hon är bättre. Mindre. Gift. Och två barn rikare. 

Tiden är nu bokad för en testikelbiopsi. Tiden då vi ska få ett besked för hur vår framtid kommer att se ut. Den här tiden har man väntat på men också bävat inför... Ovissheten har varit ett rent helvete. Men det här kommer förmodligen att bli sju resor värre. Den senaste veckan har jag brakat. Flera gånger om. Oftast på helgen. Jag drar igång ett bråk, oftast om ingenting alls, för att sedan bryta ihop. Låta det komma ut. Känslorna svämmar över om jag inte får bryta ihop. Oftast lyckas jag hålla hela veckan för att sedan falla och komma igen under helgen. Mina känslor för donation är fortfarande detsamma som förut. Så vad ska det bli av allt? Föräldrarna var på besök igår. Jobbigt nog var det på en dålig dag så jag föll. Framför dem. Bröt ihop. Pappan livade upp då han trodde att missförståndet att de skulle ha köpt med sig pizza var orsaken. Och avslutade sedan med "hackar du lök?". Jag hatar att gråta inför folk. Men ibland går det inte att hålla tillbaka. Speciellt när alla lever på med sina liv medan vi sörjer. Jag känner ibland att vi är bortglömda. Att vi inte får sörja mer. Det här var ju i september vi fick första domen. Det var då. Nu är nu. Magen säger att vi inte kommer att få ett positivt besked den här gången heller. Och jag vet inte hur jag ska bearbeta det. Jag förmodar att jag kommer att hata min livssituation efter nästa torsdag. Men det är då. Nu är nu.