Tiden är nu bokad för en testikelbiopsi. Tiden då vi ska få ett besked för hur vår framtid kommer att se ut. Den här tiden har man väntat på men också bävat inför... Ovissheten har varit ett rent helvete. Men det här kommer förmodligen att bli sju resor värre. Den senaste veckan har jag brakat. Flera gånger om. Oftast på helgen. Jag drar igång ett bråk, oftast om ingenting alls, för att sedan bryta ihop. Låta det komma ut. Känslorna svämmar över om jag inte får bryta ihop. Oftast lyckas jag hålla hela veckan för att sedan falla och komma igen under helgen. Mina känslor för donation är fortfarande detsamma som förut. Så vad ska det bli av allt? Föräldrarna var på besök igår. Jobbigt nog var det på en dålig dag så jag föll. Framför dem. Bröt ihop. Pappan livade upp då han trodde att missförståndet att de skulle ha köpt med sig pizza var orsaken. Och avslutade sedan med "hackar du lök?". Jag hatar att gråta inför folk. Men ibland går det inte att hålla tillbaka. Speciellt när alla lever på med sina liv medan vi sörjer. Jag känner ibland att vi är bortglömda. Att vi inte får sörja mer. Det här var ju i september vi fick första domen. Det var då. Nu är nu. Magen säger att vi inte kommer att få ett positivt besked den här gången heller. Och jag vet inte hur jag ska bearbeta det. Jag förmodar att jag kommer att hata min livssituation efter nästa torsdag. Men det är då. Nu är nu.