Det är såhär det känns. Såhär det känns att bli tvingad ut ur sitt eget förhållande. Just nu är jag totalt likgiltig. Inte en enda känsla har jag kvar. Jag är så otroligt förbannad för att allt ska gå emot. Magen säger att enda vägen till att bli lycklig är att lämna allt. Men hur fasen ska jag kunna se lycka i det? Magen säger att om jag väljer att stanna är risken att bli olycklig resten av livet. Och om jag väljer att lämna finns en möjlighet att bli lycklig senare. Men inga garantier. Aldrig en enda garanti. Inte på något. Jag vet ju att jag inte vill ha det såhär. Men jag vet inte vad jag väljer om jag skulle lämna. Innan allt det här hade jag inte en tanke på att lämna. Men när vi letade hus hade jag det. Jag hann i af vara lycklig i ett år. Måste se det så. Se det positiva mitt i all skit. Är det här mitt liv? De vakna nätterna talar för att det är det. Jag sitter i min fåtölj. Så otroligt jävla redo för en familj. Men kaninen ligger orörd i hörnet. Väntar på att bli färdig. Konstigt nog.