I måndags 16/3-15 var det dags för samtalet hos kuratorn. Det gick bättre än väntat. Någonstans fick jag tillbaka framtiden-känslan. Nej, det blev inte som vi ville med vår framtid. Men nu har vi åtminstone fått tillbaka kontrollen. Hos kuratorn pratade vi om allt från hur vi känner till vad donatorn betyder och hur syskonförsök fungerar. Vår kurator är fullkomligt grym. Jag älskar hennes inställning och smarta kommentarer. Hon får mig att tänka till. Hon får mig att känna att mina känslor är ok. Det för att jag lättare klarar av. Hon frågade mig hur vår omgivning tar det här. Jag berättade då att alla är väldigt peppade. Därefter frågade hon om någon förstår mina känslor och att jag tycker att det här är jobbigt. Det slog mig då att det bara är en som sagt att det är ok att jag får tycka att det här är skit. Istället för att som alla andra säga att "det här inte är så stor grej". Den tanken gav mig massor. Att det faktiskt är det som gör att jag känner mig ensam i det här. Att jag matas med intryck om att det inte är ok att känna som jag gör. Hon berättade också att donatorn lämnar ett brev om varför han vill lämna spermier och ett foto på sig själv. Ett foto. Där lyftes ännu en sten. Fråga mig inte varför. Men det gjorde det. 

Efter samtalet var papprena påskrivna och det var först då vi fick informationen att vi nu är framme i kön. Vi kan alltså köra när vi vill from nu. Det var det jag menade med att få kontrollen tillbaka. Vi kan nu börja göra försök precis som de flesta andra. Frågan är om vi är redo? Men jag tror  bannemig det. Jag ska bara boka en tid för spolning av äggledarna. Rent logiskt skulle vi kunna göra första försöker vid nästa ägglossning. Tänk vilken väg vi skulle vandra för att komma ända hit. Hur den resterande vägen blir återstår att se.