Ska vi ha sådan otur att äl ska infalla på helgen nu? Det är klart vi ska. En månad till. Och nästa månad är det sommarstängt. Då blir nästa försök tidigast i slutet på augusti. Då har det gått 2 år. Men man ska inte deppa ihop. Man ska inte vara ledsen. Man ska inte tycka att det är förbannat tråkigt och orättvist. Man ska hålla god min. Inte visa att man är otroligt stressad, rädd och ledsen över det här. Snälla kroppen, förbli fertil i många år framöver. Annars skulle jag aldrig förlåta mig själv.

Först äl-test. Morgon. Kissnödig som fasen men viktigt att hålla sig. Ner till toan. Fram med mugg. Kissa, testa, vänta. Kasta allt så att ingen ska misstänka något. Kväll. Mugg, kissa, testa, vänta. Sov. Morgon. Upprepa. Glad gubbe. Känsla i kroppen upprymdhet blandat med oro. In för insemination. Tillbaka hem. Vänta. Fram med gravtest och upprepa samma procedur. Den här gången en känslan av uppgivenhet, sorg, irritation och avundsjuka. Upprepa proceduren med gravtest och inse fakta. Gå tillbaka till äl-test med känslan av hoppfullhet. Inte konstigt att man känner sig knepig i huvudet och inte är sig själv. När ska vägen bli rakare?

Glada nyheter på jobbet idag. Vissa får flera. Andra får inga. Det är de här åren vi många gånger kommer att bli påminda om hur orättvist livet kan vara. Men är jag glad för deras skull nu hoppas jag att de kan vara glada för min skull någon annan gång. I framtiden.

Det verkade inte gå vägen. Nu har jag tappat mitt hopp för den här gången. Hur mycket ska man orka? Ett försök till. Sen ivf. Ivf kostar ca 40.000 kr privatfinansierat. Mina tankar flyger iväg mot syskonförsök. 40.000 kr för ett ynka försök. Det går inte... Varken fysiskt eller psykiskt.

Imorgon är mensen beräknad och testet var negativt idag. Varför blir jag ledsen? Varför vänjer jag mig aldrig?
På lördag firar lilla M sin första födelsedag. Systersonen. Det påminner oss om att vi nu kämpat i 1 år och 9 månader. Och vi tuffar vidare... Utan garantier...

Idag är sambon iväg på jobb. Och vår fyrbente son är iväg hos mina föräldrar. Så här sitter jag, alldeles ensam. Så himla skönt. Trodde jag att det skulle bli. Det var skönt, ett tag, men nu saknar jag både sambon och den lurviga. Men det är en bra känsla. Jag har mest hängt i soffan men tog mig också ut på en kortare löprunda där jag insåg att jag inte är ett dugg redo inte nästa veckas lopp. Men jag får se till att harva mig runt på ren vilja. Ikväll tänkte jag lägga mig tidigt och bränna ett avsnitt av ack Värmland. Och kanske en film också. Bara för att jag kan. Men jag har nästan abstinens efter senaste kriminalserien vi såg. Broadchurch. Se den! Har sett första säsongen och väntar på andra. Men den andra har en helt annan handling så man måste inte se mer än en säsong. Vilken är bra. Och en säsong är åtta avsnitt på ca en timme vardera. För övrigt var jag tvungen att smygtesta idag. För tidigt, jag vet, men jag var tvungen att prova i af. Lite för att känna känslan av vad jag vill att det ska visa. Och visst satt jag där och hoppades på det andra strecket. Men som sagt. Alldeles för tidigt. Jag får snällt vänta i af en vecka till.

Imorn är det en vecka sedan inseminationen. Känslorna har lugnat sig lite och jag finner mig lite bättre i situationen. Det var skönt att komma iväg en stund förra veckan och bara släppa på tankarna lite. Det lyckades vi helt ok med. Jag märker hur vi passerar olika faser. Faser med olika fokus. Just nu är vi inne i en ganska lugn fas med dock så viktig. Just nu kan vi inte ta några som helst beslut. Nu kan vi bara avvakta och låta ödet avgöra. Jag försöker att inte tänka framåt. Leva för dagen och för känslorna jag har idag. Är det inte väldigt ologiskt att vi kvinnor är de som ska ta det absolut sista beslutet vad gäller att skaffa barn. Och på vilken väg vi väljer att göra det. Missförstå mig rätt. Självklart är det ett gemensamt beslut som man oftast är två om. Men det där riktigt slutgiltiga. Det där beslutet när vi väljer att försöka att göra vår kropp gravid. Men att vi kvinnor är de som ska ta det absolut sista beslutet är ganska galet. Vi som analyserar, vänder ut och in på vår hjärna och grubblar något så enormt mycket på saker ändå.

I torsdags for vi iväg och tog in på hotell i 2 nätter. Vi behövde få komma bort lite. Det här har tagit så jäkla mycket energi och vi behövde få tänka på något annat. Nu är vi redan inne på fjärde dagen efter inseminationen. Det har också varit skönt att inte behöva gå hemma de här dagarna närmast efter inseminationen. Jag hade mindre blödningar i 2 dagar och nu känner jag mest av en molande värk. Men inte konstigt när de gått in med en kateter rakt in i livmodern. Klart att det inte kan kännas som vanligt efter det. Idag ska vi börja röra oss hemåt i af. Och ha helgen hemma. Pyssla i trädgården och hoppas på att vi lyckas skingra tankarna lika bra hemma som här. En dag i taget. Livet blev inte som man hade tänkt sig. Förstå det, ta in det och acceptera det.