Vad gör hjärnan med mig? Igår kväll pratade vi om hur vi ska göra. Vi bestämde som tidigare, att fortsätta med äl-test och se vad magen säger då testet faktiskt visar positivt. Mem imorse slog det mig att om det inte känns bra nu och vi väljer att skjuta på det. Vad skulle då hända för att få oss att känna oss redo nästa månad? Jag fick panik och bröt ihop. Om jag inte gör det här är vårt enda alternativ att lämna. Sambon kan inte tänka sig adoption. Jag önskar att vi kunde ta in information även om det för att låta magen bestämma. Men han vill inte och det måste jag acceptera. Men det här med donation. Fan. Det är så svårt att acceptera att jag ska bli gravid med någon annan. Varför skulle det här drabba oss? Jag lyssnade på ett par häromdagen, som genomgått donation. Där kvinnan sa att hon fortfarande önskar att de inte hade behövt göra en donation. Det skrämmer mig. I min drömvärld är donationen en process som är mest jobbig nu men som sedan känns självklar när barnen är i magen och sedan här hos oss. Men tänk om det bara är i min fantasivärld och det inte alls blir så. Vad gör jag då? Har jag förstört min lycka då genom att göra donationen trots att magen säger nej? Det här beslutet alltså. Det bryter ner mig. Jag vet inte hur mycket längre jag ska orka.