Imorn är det en vecka sedan inseminationen. Känslorna har lugnat sig lite och jag finner mig lite bättre i situationen. Det var skönt att komma iväg en stund förra veckan och bara släppa på tankarna lite. Det lyckades vi helt ok med. Jag märker hur vi passerar olika faser. Faser med olika fokus. Just nu är vi inne i en ganska lugn fas med dock så viktig. Just nu kan vi inte ta några som helst beslut. Nu kan vi bara avvakta och låta ödet avgöra. Jag försöker att inte tänka framåt. Leva för dagen och för känslorna jag har idag. Är det inte väldigt ologiskt att vi kvinnor är de som ska ta det absolut sista beslutet vad gäller att skaffa barn. Och på vilken väg vi väljer att göra det. Missförstå mig rätt. Självklart är det ett gemensamt beslut som man oftast är två om. Men det där riktigt slutgiltiga. Det där beslutet när vi väljer att försöka att göra vår kropp gravid. Men att vi kvinnor är de som ska ta det absolut sista beslutet är ganska galet. Vi som analyserar, vänder ut och in på vår hjärna och grubblar något så enormt mycket på saker ändå.