Ingen runt om kan förstå mina känslor. Och jag kan inte förstå min sambos känslor. Vi går igenom samma sak med upplever det här på olika sätt. Läste ett inlägg på familjeliv och det var så nära en beskrivning av mina känslor som man kan komma. Kvinnan som skrev satte ord på våra känslor. Jag väljer därför att skriva ner vår resa i korthet och hoppas att du en dag ska förstå våra känslor och hur vi tänkte. Och kanske en dag även förstå varför. 

I september -14 föll vi plötsligt in under en kategori vi själva inte valt att tillhöra. Katergorin ofrivilligt barnlösa. Allt gick väldigt fort. Innan den där dagen då vi gick in i det där rummet såg vi hur våra barn skulle ärva min sambos lilla mun och hans rastlösa sätt att vara. Vi brukade skoja om hur hans rastlösa sätt att vara, tillsammans med mitt lugna sätt att vara, skulle bilda de mest perfekta barnen. Vi brukade fantisera om namn och om lilla x skulle ärva mammas  irriterande stora ljusa lockar eller pappas svåra grova hårstrån. Vi brukade skoja om att vi hoppades att våra barn inte skulle ärva vissa av våra egenskaper.Vi ville ha två som så många andra. Den typiska familjen. Och såklart helst en pojke och en flicka om vi fick välja.

Då insåg vi inte hur otroligt naiva vi var. 

När vi gick in i det där rummet i september fick vi beskedet. "Inga spermier". Där och då dog de barnen vi alltid hade drömt om. Egenskaperna vi hade hoppats att våra barn inte skulle behöva ärva blev helt plöstligt till en stor saknad. En sorg infann sig. Men som vi många gånger sagt. Hur kan vi sörja något vi aldrig haft? Först då insåg vi hur otroligt naiva vi varit. Som ens drömt om att få en flicka och en pojke, om man fick välja. Hur kunde vi ens ha gått så långt i våra tankar. Hur kunde vi gå så långt när vi inte kunde få barn alls?  I 11 år har vi gått runt med våra naiva framtidsdrömmar helt ovetandes om att det aldrig skulle bli så. 

I september insåg både jag och min sambo att våra drömmar inte längre var realistiska. Det gjorde inte vår omgivning. De påpekade gång på gång om att vi inte skulle ta ut något i förskott och att det var bättre att vänta till februari, då testikelbiopsin och det definitiva beskedet skulle äga rum. Men jag tackar gudarna för att vi valde annorlunda. Först då hade vår naiva inställning försvunnit och det var tid att bearbeta att våra barn vi drömt om aldrig skulle komma. I februari-15 fick vi vårt definitiva besked. Ett besked som vi då hade bearbetat sedan september. Vi tog det, under omständigheterna, bra. Dag som natt läste jag bloggar, fakta, lyssnade på intervjuer, läste uppsatser och ja, you name it, allt som handlade om spermiedonation. 

Sedan september fram till idag har jag inte sovit en hel natt en enda gång. Det maler i huvudet. Vi valde inte att hamna här. Folk i samhället är så snabba att döma. Hela tiden återkommer jag till mina känslor om att jag ville ge mina barn allt. Men istället fick jag alternativet att börja deras liv utan en biologisk pappa och istället ge dem en social pappa som skulle bli den bästa pappan i världen. Om han bara fick chansen. 

Sorgen i att vi inte fick det vi ville och rädslan för att bära en främmande mans barn är så stor att det inte går att sätta ord på den.

Vi valde nu mellan att hålla ihop som par och ge våra barn den största kärleken eller att gå skilda vägar. Att behöva ta ett beslut som ska påverka någon annans liv önskar jag igen annan.  

Vårt beslut, om vi nu kan kalla det beslut, blev att följa våra hjärtan och hålla ihop och göra vårt bästa. Trots att vi så många gånger hört att livet inte skulle bli som man tänkt sig så var vi så enormt oförberedda. 

Utan att vara säkra. Utan att veta hur framtiden kommer att se ut. Utan några som helst garantier valde vi ändå att gå in i det där rummet igen. Och genomgå vårt första inseminationsförsök . Det är en allt annat än enkel väg för oss att gå men vi vill så gärna ge vår kärlek till dig. Vem du än är. Jag lade mig på den kalla britsen och din pappa satt bakom och under ett litet, litet ögonblick kunde vi se dig skymta till på skärmen och försvinna vidare in i mörkret. Din pappa fällde en glädjetår och helt plötsligt kändes allt så hoppfullt igen. Utanför kramades vi i en evighet och grät tillsammans. Din pappa viskade i mitt öra, "du är inte ensam, jag finns här"...

Där och då lämnade vi framtiden till ödet igen. Den här gången utan vår naivitet. Det blev inte som vi hade tänkt oss. Livet valde att gå i en annan riktning och vi hoppas att meningen är att det skulle bli just du som skulle få vår kärlek och välja att komma till oss. Till dess kommer mina tårar rinna ner för mina kinder om kvällarna på grund av oron för att vi kanske aldrig någonsin kommer att få din förlåtelse. 

Vårt första försök är på gång. Imorgon är det dags. Blandade känslor men under dagen har de ändå varit ganska bra känslor. En känsla av längtan har infunnit sig igen. Jag hade nog tappat den på vägen lite. Nu är vi återigen igång och vi får återigen hoppas. Vakna nätter faller numera under kategorin "en vanlig natt" . Inatt lyckades jag även hitta en tjej som skrivit i en tråd på familjeliv. Som är i exakt samma sits och har exakt samma tankar. Och som också är ifrån Örebro. Jag hoppas att vi kan följas åt. För jag tror att hon är den enda som kan förstå mig.

Känner av ägglossningen. Och jag kan inte sova. Framtiden är oviss och jag har aldrig varit så osäker. Varför skulle det här drabba oss? Senast igår pratade vi om att det kanske vore bättre att skjuta på det till efter sommaren. Men varför skulle det kännas lättare efter sommaren? För många frågor i huvudet nu. Kaos. Min hjärna kokar över vilket ger mig konstant huvudvärk. Hur mycket ska man orka? Och det slår mig att det här kanske bara är början på vår resa. Vi är ju tillbaka på ruta ett. Det vi trodde var 1års försök var egentligen tomma försök med ingenting. Jag vet ännu inte hur min kropp fungerar. Jag har inte fått äran att ens försöka. Inte en enda gång. Många gånger tänker jag att jag inte skulle ha varit så försiktig i mina tonår. Jag vet. Sjuk tanke. Men då hade jag i af vetat om min kropp fungerar. Jag blir galen av den här ovissheten.

Vad gör hjärnan med mig? Igår kväll pratade vi om hur vi ska göra. Vi bestämde som tidigare, att fortsätta med äl-test och se vad magen säger då testet faktiskt visar positivt. Mem imorse slog det mig att om det inte känns bra nu och vi väljer att skjuta på det. Vad skulle då hända för att få oss att känna oss redo nästa månad? Jag fick panik och bröt ihop. Om jag inte gör det här är vårt enda alternativ att lämna. Sambon kan inte tänka sig adoption. Jag önskar att vi kunde ta in information även om det för att låta magen bestämma. Men han vill inte och det måste jag acceptera. Men det här med donation. Fan. Det är så svårt att acceptera att jag ska bli gravid med någon annan. Varför skulle det här drabba oss? Jag lyssnade på ett par häromdagen, som genomgått donation. Där kvinnan sa att hon fortfarande önskar att de inte hade behövt göra en donation. Det skrämmer mig. I min drömvärld är donationen en process som är mest jobbig nu men som sedan känns självklar när barnen är i magen och sedan här hos oss. Men tänk om det bara är i min fantasivärld och det inte alls blir så. Vad gör jag då? Har jag förstört min lycka då genom att göra donationen trots att magen säger nej? Det här beslutet alltså. Det bryter ner mig. Jag vet inte hur mycket längre jag ska orka.