Hur känns det egentligen? Hur känns det egentligen när alla andra får barn runt om en? Alla. Utom ni. Hur känns det? En känsla som är otroligt svår att beskriva. Livet, som skulle gå ut på att bilda familj, rullar vidare. Utan familj. Och allt, precis allt, känns totalt jävla meningslöst. Jag är så fruktansvärt likgiltig och jag bryr mig snart inte mer. Jag skiter i allt. Vänner, bekanta, karriär, framtid...allt. Vad spelar det för roll? Vad spelar det för roll att hålla uppe ett sken av glädje när man inte känner glädje? Vad spelar det för roll att upprätthålla bekantskaper när man i slutändan ändå känner ensamhet? Jag vill bara lämna den här soppan och aldrig mer känna den här känslan. Jag har fått nog av den nu. Det räcker. Jag har förstått. Men jag vågar inte tänka på framtiden, samtidigt är jag livrädd att fastna här...