Det är en fullständig storm inom mig. Jag tål ingenting just nu. Absolut ingenting. Den enda tröst jag har är att jag vet vad det beror på. Det är ett evigt ältande om det här och om hur dåligt jag mår just nu i mina inlägg. Men jag hoppas att jag en dag kan få skriva om bättre nyheter. Och att jag en dag kan se tillbaka och läsa om hur mycket sämre jag hade det nu än vad jag förhoppningsvis har när jag läser det här. Någon dag.  Mitt i allt kämpar jag nämligen med en viktnedgång. Jag tyckte det gick så bra. Jag tyckte jag äntligen hade hittat något som funkar för mig. Även om det inte gick i rasande fast så var jag nöjd. Jag kände mig mindre och mådde bättre. Till idag. Idag kom min syster som väger sig hos oss då hon följer vår vågs siffror. Jag har gått ner 2,5kg på 4 veckor. Hon 5kg på samma tid. Återigen brast jag. Inte ens här skulle jag få se mig som lyckad. Mina siffror var helt plötsligt inget värda. Istället fick jag höra av hennes man igår "vad kul att ni kommer och äter med mig eftersom" xx" inte äter något numer". Hon äter. Men han anser att hon äter bra och lite. I hans mening var det enda jag hörde; att jag äter och misslyckas medan hon inte äter och lyckas. 5 kg. Jag håller med hon har lyckats. Det säger jag också till henne. Men innebär hennes lycka att min lycka ska försvinna? Mina 2,5kg som jag var så stolt över. De var inte längre värda någonting. "Det syns ju på henne att hon gått ned", "hon är ju jätteduktig" fick jag höra, om henne. Inte om mig. Jag har inte fått höra någonting. Att jag ens kämpar med en viktnedgång mitt i en livskris. Vad är väl det mot 5 kg. Jag vaknade och mådde ganska bra på morgonen. Tills jag förstod att jag misslyckats och hon lyckats. Hon är bättre. Mindre. Gift. Och två barn rikare. 

Tiden är nu bokad för en testikelbiopsi. Tiden då vi ska få ett besked för hur vår framtid kommer att se ut. Den här tiden har man väntat på men också bävat inför... Ovissheten har varit ett rent helvete. Men det här kommer förmodligen att bli sju resor värre. Den senaste veckan har jag brakat. Flera gånger om. Oftast på helgen. Jag drar igång ett bråk, oftast om ingenting alls, för att sedan bryta ihop. Låta det komma ut. Känslorna svämmar över om jag inte får bryta ihop. Oftast lyckas jag hålla hela veckan för att sedan falla och komma igen under helgen. Mina känslor för donation är fortfarande detsamma som förut. Så vad ska det bli av allt? Föräldrarna var på besök igår. Jobbigt nog var det på en dålig dag så jag föll. Framför dem. Bröt ihop. Pappan livade upp då han trodde att missförståndet att de skulle ha köpt med sig pizza var orsaken. Och avslutade sedan med "hackar du lök?". Jag hatar att gråta inför folk. Men ibland går det inte att hålla tillbaka. Speciellt när alla lever på med sina liv medan vi sörjer. Jag känner ibland att vi är bortglömda. Att vi inte får sörja mer. Det här var ju i september vi fick första domen. Det var då. Nu är nu. Magen säger att vi inte kommer att få ett positivt besked den här gången heller. Och jag vet inte hur jag ska bearbeta det. Jag förmodar att jag kommer att hata min livssituation efter nästa torsdag. Men det är då. Nu är nu. 

Häromdagen hade jag och sambon en ledig dag tillsammans. Vi passade på att julhandla. Påväg i bilen frågade jag min sambo om hur han skulle hantera att våra barn i framtiden eventuellt vill träffa donatorn. Och kanske vidare får en kontakt och vill bygga en relation till honom. Det skulle innebära att min sambo då plötsligt skulle bli "styvpappa" till våra barn. Han svarade; "då är det så och då får jag vara glad för deras skull och stötta dem i det". Han finner sig i det här så bra. Och så står mina tankar ivägen och stoppar. Jag vet inte hur jag skulle ta det. Att mina barn skulle ha en kontakt med en man som i själva verket är deras bilogiska pappa. Helt plötsligt uppstår en känsla av att ha genomgått en skilsmässa utan att egentligen ha gjort det.  Att ha kämpat för att hålla ihop i allt det svårsa men ändå ha en familj som inte är en kärnfamilj. Det gör ont. Vill inte ha det så. Min sambo som vet att jag har svårt att ta in det här och acceptera det frågade om jag skulle ha lättare att ta emot donerade spermier från en man som vi tillsammans väljer ut. Exempelvis en homosexuell. Det infann sig en ro i min mage som inte funnits sedan innan dagen vi fick beskedet. Är det där problemet ligger hos mig? Att jag inte vet vem han är? Problemet i att välja en man är att risken att han vill agera far när barnet väl är här är stor. Kanske för stor. Och jag undrar när det är vår tur att hitta vår väg.

Igår tog en fin vän med mig till Kumla. Där började vi dagen med massage och gick sedan till växthuset för en lunch. Lunchen var god som vanligt. Sejrygg serverades den här dagen. Vi slog oss ner vid bordet och kom ganska snart in på det här med hur jag och min sambo mår just nu. Jag som kommit en bit på vägen ältade en stund. En ganska lång stund. Allt ifrån hur onaturligt det känns att eventuellt bli tvungen att skaffa barn med en annan man. En som jag inte ens vet vem det är. Till att prata om att barnen faktiskt kanske stöter på sina halvsyskon i framtiden. Och att det då gäller att de inte börjar dejta varandra ovetandes om syskonskapet. Som ni hör. Ganska sjuka tankar men dock så realistiska. För mig gick det till en början ganska bra att prata om det här. Efter en stund började dock min fina vän att gråta. Hon bad om ursäkt och tog min hand. Sa att hon tyckte att jag var en så fin människa, så omtänksam och snäll, att hon inte ville att jag skulle behöva gå igenom detta. Att hon ville skydda mig. Jag drogs med i hennes tårar. Så otroligt fina ord har jag aldrig hört förut. Fina, fina vän...<3 Det betyder så otroligt mycket att hon visar att hon bryr sig om oss och jag kände mig inte ensam längre. Hon fick mig även att se på det från andra håll. Som när jag nämnde att min stora skräck är att vi ska gå igenom det här och att min sambo sedan ska lämna mig. Då frågade hon mig om det betydde att jag inte hade rätt att lämna honom efter att vi gått igenom detta. Så har jag ju inte tänkt förut. Jag har ju bara utgått ifrån mig själv. Såklart. Då sambon inte pratar så mycket om det så får jag endast mina tankar och mina synvinklar. Det gav mig massor. Jag är så glad att jag har så många fina runt omkring mig. Det här ville jag bara få ner i text för att jag inte ska glömma den dagen. Glömma de fina orden. Glömma hur otroligt fin den här människan är. Att se hur du berördes av min smärta. Det är en äkta vän. Så jag vill avsluta med att bara säga att jag är otroligt glad att jag får vara din vän. Tack.

Eftermiddagen den 22/9-2014 visste jag inte hur jag skulle kunna orka vänta på en biopsi. Det vet jag fortfarande inte. Men ni vet den där känslan. Som säger att man så gärna vill veta. Men samtidigt är man rädd för att få veta. Man både vill och inte vill. Den känslan har jag nu. Jag försöker fortfarande bearbeta. Och jag tror faktiskt att bearbetningen kommer att vara livet ut. För hur det än bli så blev det inte som vi hade tänkt oss. Eftersom sambon ännu inte kontaktat usö angående när vi ska få göra biopsi så fick jag kontakta dem själv. Så nu vet i allafall jag att det inte kommer att bli förrän i januari. Om han inte vill veta så låter jag det vara så. Enligt vårdgarantin ska vi då komma innan den 12/1. En vecka innan min födelsedag... Ge mig en fin present.

Som jag skrev i förra inlägget. Hur ser ni på folk som skaffar barn med hjälp av spermadonator? Jag är nere i en dal igen. Trodde att jag var påväg upp men plötsligt kastades jag ner igen. Nu har det gått 2 månader sedan vi fick beskedet om att min sambo inte har några spermier. Trodde att jag skulle ha kommit längre. Hur ser min framtid ut? Jag har verkligen ingen aning... Är jag ens redo? Jag vet ingenting just nu. Vad hände liksom? Planen var ju glasklar och nu. Vad finns kvar? Ingenting. Verkligen ingenting. Jag bad min sambo häromdagen att kontakta fertilitetsmottagningen för att fråga om väntetiden för testikelbiopsin som vi väntar på. Har bett honom flera gånger att kontakta dem då denna väntan tär på mig. Han säger att han ska. Jag önskar att han sa att han inte ville. För han gör det inte. Han kontaktar dem inte. Det är ytterligare en sak som gör det svårare för mig att ta ett beslut. Visa att du vill och att du gör allt. Jag ser ingen vilja. Visa mig den och hjälp mig till rätt beslut. Jag ser bara svart. Och det är inte till din fördel.

Som att se ett stjärnfall. Så var det plötsligt här. En liten glimt av ljus. Av hopp. Har vardagen blivit lättare? Eller är det hoppet som håller mig uppe? Jag vet ärligt talat inte. Det jag vet är att jag nu kan sätta ord på det som varit. Från att gå till det första beslutet om att skaffa barn till det här är en sjuhelsikes resa. Att först inte fundera så mycket på barn och att sedan ägna hela ens liv till att försöka få det till att därefter få ett slag i ansiktet för att vakna upp. Till verkligheten. Vilken resa. Ibland tänker jag på vilken erfarenhet vi får vara med om. Det är då jag ser på det från den positiva sidan. Den sidan som nu faktiskt då och då visar sig i mina tankar om barn. Det gjorde den inte förut. Jag hoppas att det är ett bevis på att jag kommit framåt i min bearbetning. Jag tror till och med att jag vågar säga att min mage inte skriker nej på samma sätt längre till donation. Men det känns som att det är ett stort steg ändå. Ett stort steg mellan att acceptera tanken till att faktiskt göra det. Men återigen. Vi är inte där än och vi kanske aldrig hamnar där. Eller rättare sagt, vi ska aldrig hamna där. Vi säger så.

(Ni som läser får mer än gärna lämna era åsikter om donation. Var ärliga. Hur ser ni på folk som tagit emot spermier från en donator för att få barn?)

Den största chocken har lagt sig. Känns som att jag levde i en dimma bra länge. Sömnlösa nätter och dimmiga dagar. Jag ägnar fortfarande mina vaknar timmar till att söka fakta. Fakta om hur det är att ha en icke närvarande familjemedlem, en osynlig men ändå synlig man. De säger att man inte får säga så. Att man inte får säga familjemedlem. Den biologiska pappan. Men att säga något annat är i mina ögon en förnekelse. I mina ögon handlar det om att bearbeta och acceptera att vår eventuella framtida familj kommer att ha en familjemedlem som är osynlig. Men som också kommer att vara den viktigaste. Hur galet är inte det. Utan den människan kanske vi inte ens kan få en familj så varför får man inte nämna honom. Den person som är så oerhört oegoistisk och som väljer att skänka någon annan lycka. En familj. I ovisshet. Varför ska han inte vara värd att bli hyllad? Men nej. Jag är fortfarande inte där än. Även om jag skulle vilja. Men vi är inte där än. Jag håller fortfarande stenhårt om hoppet. Om man bara tror på det tillräckligt mycket så kommer det att bli så. Det sa i af Josef Farez i en intervju på Hellenius hörna igår.