Vet att sånt här är skittråkigt för andra att se och läsa om... Men jag tänker lägga in detta för min egen skull. För att minnas när magen började växa och hur fort det gick. Så här kommer magbild nr 2.

Igår 13/2, dagen innan alla hjärtans dag, sprattlade du ordentligt när jag såg på tv. Blev tvungen att lägga mig ner och känna efter ordentligt. Din pappa ville lyssna mot magen och han hoppade högt när han tydligt kunde höra dina kullerbyttor där inne. Han säger att han även kände dig mot sitt öra som han tryckte hårt mot magen. Jag kände dig tydligt både i magen och för första gången kunde jag även känna dig mot min hand när jag borrade ner mina fingrar i magen. Jag insåg också att varje gång jag spände magen så fick jag en spark tillbaka. Och det håller i sig även idag. För första gången börjar jag känna någon slags känsla till dig. Nästan som att du busar med mamma. Inatt drömde jag vi fick en liten flicka. Med rödaktigt hår och gröna ögon. Du var så fin. Jag tror knappast att färgerna stämmer men att du är en flicka är en känsla jag haft från början. Får se om det stämmer när du kommer i sommar. Om 10 dagar har jag gått halvtid. Och jag börjar känna en längtan nu. Jag är så nyfiken på vem du är. Imorgon börjar jag jobba igen, halvtid, efter 2,5 månads sjukskrivning. Det ska bli skönt att komma igång igen men samtidigt är det lite skrämmande. Men jag hoppas att det gör att tiden går fortare. Du är så välkommen! 

Insåg igår för första gången att jag fått en minibula. I v 17(16+2). Nu är det dags... Jag vet inte va dag tycker om det. Jag hoppas att jag slipper en alltför stor mage och jag hoppas att tiden går fort. Jag tänker inte sitta och säga att det är så himla mysigt att va gravid. Jag vill bara ha det här gjort och trivs inte alls med att vara gravid. Inte det att jag mår dåligt. Inte alls. Det enda är att ryggen börjar säga ifrån om jag går för mycket. Och så kissar jag ju typ 7 ggr/natt. Men utöver det så mår jag fint. Men jag trivs i af inte. Så låt tiden gå fort.

Ja nu när du ska komma så var det dags för oss att skaffa oss en bra bil. Så idag slog vi till på en Kia. Nu hoppas vi att den är tillräckligt stor för bilbarnstol och vagn. Det är mycket nytt som väntar. Både för dig och för oss. Tänk att en sån liten behöver så mycket saker. Den 21/1, på mammas 30-årsdag, vågade vi köpta dina första kläder. Dags att börja fylla på i lådan. Jag är idag i v16. Känner dig hela tiden och har gjort sedan nyår. Jag gillar egentligen inte känslan av att det rumlar runt i magen så när du sprattlar för mycket brukar jag gå och lägga mig;). Det har varit tunga och stormiga veckor som nu börjat lugna ner sig. Snart är det även dags för rul. Jag hoppas tiden till du kommer går fort för det här med att va ära gravid är inte riktigt min grej. Imorgon ska du och jag till badhuset med mina barndomsvänner och dina kommande tre kompisar. Så imorn får du sköta dig för då är det första mötet!

Herregud. Det är verkligen en liten människa därinne. Du ser ut att tycka att utrymmet är i minsta laget då du sträckte dig så mycket att du hade huvudet i taket och benen i taket på andra sidan. Du kliade dig i huvudet. Pappa och jag försökte mest att ta in det absurda att du faktiskt ligger där inne. Det kommer nog ta ett tag. Om en månad är det dags för RUL och jag tror att vi får titta på bilderna från KUB fram till dess för att försöka förstå. Jag undrar så vem du kommer att bli och vilka vi kommer bli när du väl är här.

Efter en stormig början är det om en timme dags för KUB och vi ska få se dig på riktigt för, ja vi får nog säga, första gången. Fjärilar i magen... Nyper mig i armen. Är du verkligen där inne?

Sitter och tittar på Håkan Hellström-konserten på tv... Den vi var på. Den bästa dagen i mitt liv. Håkan är så vi... Och jag är så halv utan dig. Tårarna rinner... Och jag undrar vad det ska bli av allt...

Som jag skrev i förra inlägget mår jag bättre. Men besluten...de tar aldrig slut. Nu, när vi i stort sett hade bestämt oss. Bestämt oss för att strunta i micro-tesen på Calanderska. Då får vi beskedet att de hittat spermier på en kille med ett fsh-värde så högt som 39,5. Min sambo har 19,5. Det här borde tolkas som goda besked. Men för oss blir de jobbiga. Har vi rätt att strunta i undersökningen nu? Jag tänker gentemot barnen som i så fall ska växa upp utan sin biologiska far närvarande. Utan en relation alls till honom. Jag är där nu där, där jag klarar av den tanken. Men är det rätt att inte ens göra undersökningen trots att den kostar otroligt mycket pengar? Jag vill bara komma vidare nu. Jag är less på att stå här och trampa. Hade ni gjort en undersökning för 52.000kr, utan garantier? Hade ni gjort den undersökningen som kanske bara rör till det ännu mer i huvudet på oss? Jag tänker rent praktiskt, ekonomiskt, energimässigt och där chansen till eventuella syskon blir anmärkningsvärt mindre. Min hjärna har kokat sönder för längesen. Hur ska vi kunna ta ett beslut nu?