Då var det nästa bild man fick i ansiktet på Facebook. Min barndomsvän har fått en prins. Grattis till er! Samtidigt öppnar jag ett brev från sjukhuset. Måndag kl 10:00 är det dags att få domen. Provsvaren har kommit. Bara att ta tjuren vid hornen.

Igår ringde privat nummer. Hjärtat stannade några sekunder. Fertilitetsenheten. Provsvaren hade kommit. Andas. "Kan vi prata ostört?" frågar hon. Kan vi det? Kan vi prata ostört någonstans? Ostört? Nej. Det går bra var som helst. Nästan. Fick veta att jag inte är immun mot röda hund. Vaccineras man inte mot det som barn? Gör inte alla det? Glömde fråga henne. Glömde ju till och med att andas. Kan inte fråga mamma om jag vaccinerades som barn. Hon får inte veta något. Inte än. Ska få en kallelse och måste gå iväg direkt. Efter vaccinationen får det inte hända något på minst en månad. Vi måste alltså kasta en hel måndag i sjön. En hel månad till. En månad är dyr nu för tiden.

Sitter på jobbet. Slutet på denna försöksperiod börjar närma sig. Nu för tiden är dessa försök alltid grunden till att vi blir osams. Vill inte bli osams med kan inte rå för det. Mycket beror det nog på mig. Mina tankar. Jag måste få dela dem. Även om det inte alltid blir till det bättre.

På jobbet idag möttes jag av en barnvagn. Sprang nästan rakt in i den. Tjejen som nu är mammaledig var här för att hälsa på. Just idag. Toppen.

Idag är en sådan tung dag igen. De kommer tätt nu. Men de är inte tunga i ordets alla bemärkelser. Bara i vissa. Nu har två nya tillskott kommit. Tre av oss fyra har nu kommit fram till målsnöret. Till och med sprungit förbi det. Den första som sprang i mål är ni inne i en vardag och den nye lille killen är idag ett halvår. De andra två fick för två veckor sedan. Jättefina. Allihop. Är glad för deras skull men kan inte undvika min egen sorg i det hela. För ganska exakt ett år sedan satt vi där runt bordet. Ett år. Veckorna som blev till månader har blivit till år. Det skrämmer mig. Det är nu den tyngre delen kommer. Att se de växa och inse att tiden går och vi fortfarande står kvar. Trampandes på samma ställe. Det nöter och tär. Men man får inte klaga. Även om allt är relativt. 

Efter ett år har man rätt till utredning. Vi har rätt till utredning. Den som man förut var så rädd för har blivit verklighet. Prover är lämnade och utredningen är igång. Nu väntar vi på provsvar. Lätt att skriva men nog en sådan orolig väntan. Försöker leva som vanligt. Svårt när jag bli påmind varje dag. "När ska ni", "När det är er tur" , "Vänta bara tills".......... Finns många sätt att säga det på. Många sätt att påminna om verkligheten. 

Tiden som varit. I korthet.  Det är september - 13. Vi har precis flyttat till hus. Huset vi så länge längtat efter. Det börjar bli dags. Folk börjar fråga. Jag är snart färdig med min utbildning och tiden är kommen. Det är nu vi pratar på riktigt om dig. Varför inte? Vi vet att det kan ta tid. 

Samma månad. Vi träffas med gamla tjejgänget. Tre av oss fem berättar men jag väljer att hålla tyst.  En av oss är redan framme, en annan har köpt biljetten men tappat den och en tredje letar fortfarande.  Jag är inte ensam. Nu känns det inte lika skrämmande, vi kör. 

Det blir aldrig som man har tänkt sig.  En resa som jag fasat för sedan barnsben. Det händer inte mig, inte oss.  Men nu har tåget just lämnat perrongen. Spola tillbaka tiden. Till ruta ett. 

Står här och inser att vägen var längre än jag trodde att den skulle vara.  Många säger att det är lätt att glömma. Antecknar under vägen för att inte gå vilse. Lätt att gå vilse när den andra korsningen har fler vägar än den första och den tredje har fler vägar än den andra. Oro.