Jag vet inte om det var för min helg i Sthlm med mina älskade barndomsvänner eller om det var för något annat. Men mina tankar har äntligen vänt. Om det är för framtiden eller endast för veckan vet jag inte. Jag vågar inte ropa hej. Men jag tänker tillåta mig att vara glad nu för bättre mår jag. Jag är så rädd för att tillåta mig vara glad och för att låta andra uppfatta mig som att jag mår bättre. Rädd för att de ska tro att det är över när jag vet att jag kan hamna där igen. Då utan förståelse. Därför öppnar jag mig här. Senaste veckan har inte alls varit som senaste året innan den veckan. Jag har börjat se på donatorn med andra ögon. Jag har börjat längta. Jag griper inte längre efter halmstrån. Jag gråter inte längre. Jag har inga dippar på helgerna just nu. Jag mår...ja jag mår fanimej bra. Äntligen.et folk säger att man bara måste få gå igenom sorgen kanske trots allt stämmer. Ett år tog det för mig. Hoppas jag. Jag hoppas att det värsta tiden är över. Såhär har jag inte känt på mycket länge. Jag längtar till att få komma igång nu. Jag känner återigen en längtan till att umgås med mina syskonbarn. Och en längtan till att fotografera. Det som jag gillade förut börjar sakta, sakta komma tillbaka. Livet ljusnar. Jag är fanimej glad igen. Och även om rädslan för att hamna där igen finns där. Hela tiden. Så tänker jag vara glad här och nu. För det är så jag känner längst inne!

Igår kväll och natt hade jag syskonbarnen här på 1 och 4 år. Det gav så otroligt mycket samtidigt som det påminde mig om hur jäkla meningslöst mitt liv är utan barn. Jag kommer hem och sätter mig i soffan och orkar inte ta mig för att göra något. Alla andra har ju barn och ingen har tid att göra något på kvällarna efter jobbet. Ska vi hälsa på någon så går de iväg och nattar barnen medan vi sitter kvar själva i soffan. Det tar mer än det ger, därför undviker vi det. På natten sen kom även föräldrarna, min syster och hennes man och sov hos oss dem också. De kröp ner hos sina små juveler medan vi la oss i vår stora tomma och kalla säng. Imorse när min klocka ringde var de andra redan vakna. Jag kunde höra hur de har småpratar till varandra. Hur 4-åringen berättade om drömmarna hon drömt och 1-åringen som gick in på toaletten och säger "pappa", "pappa", "pappa"... Det verkar så mysigt. Att få vakna upp och vara en familj på morgonen. När jag torkat mina tårar och gått ner har barnen redan åkt och pappan är kvar hos oss för att åka med min sambo in till stan och till jobb. Pappan lyser upp när han berättar att hans son just tilltalat honom "pappa" för första gången på riktigt. Att sonen faktiskt använde det för att få uppmärksamhet från honom. Jag borde ha blivit glad. Istället högg det i hjärtat på mig och jag fick vända mig mot diskbänken och bre vidare på mina mackor samtidigt som jag sa något i stil med " vad roligt, han börjar bli stor nu". Då slog det mig att han nu börjar bli riktigt stor. Han som är i samma älder vårt barn hade kunnat vara. Det hade kunnat vara min sambo som berättade att vårt barn just hade sagt "pappa" till honom. Men det barnet kom inte och kommer aldrig att komma.

Hur känns det egentligen? Hur känns det egentligen när alla andra får barn runt om en? Alla. Utom ni. Hur känns det? En känsla som är otroligt svår att beskriva. Livet, som skulle gå ut på att bilda familj, rullar vidare. Utan familj. Och allt, precis allt, känns totalt jävla meningslöst. Jag är så fruktansvärt likgiltig och jag bryr mig snart inte mer. Jag skiter i allt. Vänner, bekanta, karriär, framtid...allt. Vad spelar det för roll? Vad spelar det för roll att hålla uppe ett sken av glädje när man inte känner glädje? Vad spelar det för roll att upprätthålla bekantskaper när man i slutändan ändå känner ensamhet? Jag vill bara lämna den här soppan och aldrig mer känna den här känslan. Jag har fått nog av den nu. Det räcker. Jag har förstått. Men jag vågar inte tänka på framtiden, samtidigt är jag livrädd att fastna här...  

Igår fick jag hem boken vi hade beställt. "Mirakel" heter den och när jag läste om boken på nätet fick jag känslan av att den skulle kunna hjälpa oss i vår bearbetning att acceptera donerade spermier. Jag kan tala om att så var inte fallet. Den fick motsatt effekt! Boken hade en kort handling om ett par som hade svårt att bli gravida och blev fick ta hjälp av IVF och äggdonation för att lyckas. För en stund fick jag för mig att det skulle kunna hjälpa mig att se att biologsika inte spelar någon roll. Men när hennes sista meningen i boken var; "Till slut fick vi våra fina pojkar och det viktigaste av allt är att de är endel av min man och en del av mig". Precis vad jag INTE behövde höra. En del av mig och en del av honom. Tänk så bra det hade varit. Men vi har inte den möjligheten. Vi har inte den turen. Vi har valet att få en del av mig och en del av en okänd man. Hur kan hon i en sådan bok skriva att det är det "viktigaste av allt"? Är det så?

Det här tär något så fruktansvärt. Idag gick det så långt att både min sambo och jag pratade om att vi kanske inte klarar detta tillsammans. Att det här tar för mycket på oss att vi inte orkar hålla ihop som par. Jag bröt ihop fullständigt. Att använda donator eller att bryta upp är våra enda alternativ och det känns skit rent ut sagt. Att inte få möjlighet att bilda en familj tillsammans. Tänk de par som slipper gå igenom det här. Som slipper att försöka hålla ihop trots att kvinnan blir tvungen att bilda en familj med en totalt främmande man. Vad är meningen? Tänk dig sorgen när någon nära har gått bort. Den sorgen, den känslan, har jag haft varje dag i ett år nu. Och jag är helt slut. Jag har ingen energi kvar. Sömnproblemen, som kommer i samband med ett dödsfall, har jag också. Inte en enda jävla natt får jag sova hela natten. Mina ögon bränner efter tårarna. Jag måste snart komma till ett beslut för jag orkar inte må så här längre. Idag insåg jag det när jag bröt ihop totalt. Jag kan inte ha det såhär. Jag måste komma till skott. Frågan är bara hur.

... På att bara ge upp. Vi kommer ingenstans. Varken rent praktiskt eller psykiskt. Det står totalt stilla och det tär på oss. Jag ser ingen framtid längre. Jag har gått totalt vilse...

Idag fick vi svar från carlanderska. De har fått våra journaler nu så nu ligger de på kö till läkaren som ska titta på dem och höra av sig. Väntetiden kunde vara till slutet av september. Ytterligare en månad i sjön... Hormonerna o kroppen skriker och jag tvingas bara stå bredvid och titta på. Det gör ont. Alldeles för ont...

De här vakna nätterna ger sig inte... Jag orkar på riktigt inte mer nu. Klockan tickar bort mitt liv. Vill jag ha det såhär?