Igår kväll bestämde vi oss för att göra micro-tese på Calanderska i Göteborg. Vi hoppas på att bara kunna göra undersökningen för 20.000:- och att vi i så fall får frysa ev spermier. En läkare i USA har sagt att chansen att de hittar spermier är så mycket som 80%. Det är värt att prova. Nu är kl 02:56 och jag har legat vaken sedan 01:30... Det har varit såhär i ett år nu. Snälla. Det är jobbigt som det är. Låt mig i af få sova om nätterna. Annars blir jag galen...

Jag kommer inte längre. Är fast som om jag hade trampat i betong. Samma sak upprepar sig vareviga natt. Vaknar. 02:30. Ont i magen. Adoption. Donation. Pengar. Behandlingar. Undersökningar. Anknytning. Främmande. Utanförskap. Orättvisa. Oförståelse. Och så börjar det om igen... Adoption. Donation... Inget känns bra. Jag skjuter det till framtiden. Men varför skulle framtiden kännas bättre? Andras liv rullar på och de märker inget. De märker inte att vi står här. Alldeles ensamma. Varför vi?

Fick precis veta att de ska gå samma resa som vi gjort... Vad är det som händer? Var är rättvisan?

För en tid sedan skrev en tjej till mig. En främling som kom att bli min enda stöttepelare. Lika gammal som jag och från samma stad hade hon tillsammans med sin man precis fått samma besked som oss. Inga spermier i första provet. För första gången lättades min kväll upp om att jag inte var ensam. Hennes ord var som mina. Hennes brev var som texten i min egen blogg. Samtidigt fick jag ont i magen för att de skulle behöva gå igenom denna helvetesresa som vi gått igenom. Från den dagen har hon och jag skrivit så mycket till varandra att jag för första gången i mitt liv fått de så kallade sms-tummarna. Under tiden de varit på fler undersökningar har jag fått följa dem och det är som en repris på vår egen resa. Just idag har de varit iväg på biopsin. Och nu sitter de där och väntar på beskedet som ska avgöra deras framtid. Samtidigt som jag är livrädd att förlora henne så håller jag mina tummar för att de ska slippa detta. Med 50% chans och vi var de som misslyckades så borde dem lyckas? Eller hur? Jag tänker på er hela tiden idag.

Sommaren har rullat på helt ok som jag skrev tidigare. Hösten kommer bli värre. Föreställ dig att du inte får skapa en familj med den du valt. Föreställ dig att åka in till en klinik. Föreställ dig att klä på dig skyddsrock och tossor. Föreställ dig att gå in i ett kalt rum med den starkaste belysning du kan tänka dig. Förställ dig att där ta av dig byxorna och krypa upp på den kalla britsen och lägga dig med dina privata ägodelar rakt i ansiktet på en kvinna i 45-årsåldern. Föreställ dig dessutom att kvinnan håller i en stor spruta som leder ut i en kateter. Föreställ dig att du vet att den där sprutan innehåller 2miljoner spermier. 2 miljoner spermier...som du inte har en susning om från vem dem kommer. Föreställ dig att dessa spermier ska ledas från sprutan, genom katetern och in i ditt mest privata område. Den mysiga stunden i sänghalmen känns ganska långt bort då va? Ingenting blev som du ville. Dessutom är du livrädd inför framtiden och hur det ska bli med allt. Ni som aldrig varit här kommer aldrig att förstå hur mycket ni än föreställer er. Den här månaden var jag så otroligt ledsen för att jag visste att ägglossningen skulle inträffa en helg även denna gång. Jag har varit otroligt nedstämd de sista dagarna och vet varken ut eller in. I tisdags fick jag plötsligt en känsla i nedre delen av magen. Tog ett test i af. Och fick fullständig panik när testet visar glad gubbe. Skulle vi åka in i af? Jag bröt ihop. Jag var inte redo. Jag var inte redo att göra det här. Att skaffa barn med en okänd man är ingen lek. Efter en nedstämd kväll och en vaken natt kom jag fram till att det inte skulle bli något försök den här månaden. Från att ha varit så ledsen för att vi inte skulle få försöka till att bli så ledsen för att jag väljer att inte åka. Vad betyder allt det här? Den här jävla resan rent ut sagt. Låt mig få hoppa av den här jävla karusellen.

Dock inte i barnverkstan. Men det hör året hade jag som mål att springa tjurruset i Karlstad trots att jag aldrig sprungit en hel mil. Idag, för första gången i mitt snart 30-åriga liv, gjorde jag det! Sist jag försöka mig på milen sprang jag 8,4km på 1h 06min sedan pajade magen som jag skrev i ett tidigare inlägg. Idag sprang jag 10.39km på 1h 10 min. Och hör och häpna: jag är NÖJD! Tack snälla för den här rundan och för att den gick så bra! Jag behövde det!

Sommaren börjar lida mot sitt slut. En höst fylld av ovisshet väntar. En uppförsbacke vi precis tagit första steget mot. Ägglossningen i maj lyckades vi pricka in en fredagskväll vilket ledde till uteblivet försök. Sommaren gick och vi försökte njuta av den så gott vi kunde. Det gick väl sådär. Tankarna finns hela tiden i bakhuvudet. Och gråten finns där då och då hela tiden. Tiden läker alla sår sägs det. Jag hoppas det stämmer. Mottagningen öppnar nu i augusti, den 17:e närmare bestämt. Självklart har jag ägglossning den 16:e. Livet skrattar oss rakt i ansiktet men vi tänker fan inte ge upp! Hör du det!? Det är fan vår tur i höst! September hoppas vi ska ge oss ägglossning på rätt dag. Vi har 4 dygn på en månad vi inte får pricka. Vi kan väl inte ha sådan otur att pricka en fredagskväll eller lördagsmorgon även nästa måndag? Under semestern fick vi veta att det finns ytterligare en undersökning att göra om vill. I Göteborg. Tillsammans med en förberedelse för IVF, vilket kliniken helst gör för att kunna göra färskförsök, kostar det 52.000:- Micro-tese heter det och ger oss så mycket som 70% chans att hitta spermier till skillnad från biopsin som gav oss 50% chans. I Göteborg sa de att vi skulle höra med vår läkare om vi kunde få det bekostat av landstinget. Idag fick vi beskedet att vår läkare inte tror att vi kommer hitta spermier och därför inte heller kommer att bekosta undersökningen. Frågan nu är om det är värt att åka dit och riskera att förlora 52.000:- för att se om han har spermier som eventuellt kan gå att använda. Eller spara pengarna till donatuonsförsöken som vi vet att vi kommer behöva göra? 52.000 kr... Utan garanti... Ok. Hur ska man ta ett beslut?

Jag orkar inte gå och lägga mig med en klump i magen längre. Jag orkar inte vakna med en klump i magen längre. Jag vill inte mer. Jag önskar jag också kunde ha fått känna glädjen i att skaffa barn istället för att göra en jäkla helvetesresa. De där rosa molnen alla pratar om och de där med att barnen är livet. Jag vettefasen alltså. Innan det här mådde jag hundra gånger bättre. Jag vill inte mer nu. Ge tillbaka mitt liv. Tack på förhand.