Det finns inga ord. Inga ord i världen, som kan beskriva dessa känslor. Att försöka hålla ihop utan framtid. Det är så jäkla tufft och meckigt. Nej det handlar inte om att vi inte tycker om varandra. Vi älskar varandra. Men utan framtid är det så svårt. Ifjol gick jag på en föreläsning där föreläsaren pratade om vad som behövs för att bli motiverad. Han pratade om mål. Han pratade om att alla människor behöver ett mål för att bli motiverade. Vårt mål rycktes för ett år sedan ifrån oss. Han pratade aldrig om att bli motiverad till ett alternativt mål. Ett mål man egentligen inte har satt upp. ett mål man inte väljer. Ett mål man inte vet vad det innebär eller hur man ska hantera det. han pratade aldrig om det. Han pratade heller aldrig om hur eller vad man ska fokusera på om man inte når målet. Om man inte ens får försöka att nå målet. Jag är så jäkla vilse. Hur eller vad ska jag fokusera på? Vad ska jag fokusera på när andra vill ha semester och vårt liv måste pausas? Jag vill inte vara fast här längre. Det räcker nu. Man orkar mer än vad man tror säger dem. Men om man inte orkar längre då? Vad händer då? Ibland vill jag bara låsa in mig i ett mörkt rum och släppa allt. 

Det här med alternativ. Jättefint säger de flesta, de flesta som inte varit här. När du säger "Vad tråkigt men du, det biologiska spelar ingen roll, du kommer att älska honom/henne lika mycket i af", hör jag " jag beklagar sorgen efter din förälder men du har ju din styvförälder". Det är inte samma sak. Det spelar visst roll. Jag tänker vara ledsen och sörja. Oavsett om du tycker att jag har rätt till det eller inte. 

Att tillhöra kategorin ofrivilligt barnlös innebär så mycket mer än bara just barnlösheten. Det är barnkalasinbjudningar, det ska bakas tårtor till de små, det ska köpas presenter, det ska gratuleras till nya familjemedlemmar, det ska döpas, det ska gås till pulkabackar, det ska springas i barnbackarna, det ska gås till lekplatser, det ska anpassas hit och anpassas dit. Nu för tiden kan man inte ens luncha en timme på jobbet med en bekant utan att det ska springas efter barn. Och att gå från jobbet där den ena är mammaledig, den andra berättar att de ska få deras andra barn, en tredje berättar om rackartyget det satans ungen gjorde igår medan den fjärde pratar om fotbollsskolan de ska välja i sommar, till lunchen, där det ska hämtas barnstolar, plockas saker från golvet, tröstas, bytas blöjor... ja behöver jag fortsätta. Det gör mig ingenting att göra allt detta. Jag älskar det, egentligen. Men saknar det så mycket att jag hatar det. Jag älskade att hänga med barnen förut, jag älskade att få vara personen som bakade tårtorna till deras kalas och jag älskade att skriva den där tavlan om födelsevikt och längd. Jag älskade det. Och jag gör det fortfarande. Men sorgen och saknaden gör att jag inte kan ta vara på alla de tillfällena även om jag önskade. Jag vill så mycket. Men jag vet att det drar ner mig och jag kan inte göra det mot mig själv just nu. Det gör så jäkla ont att välja bort deras födelsedagar. De är bara små en gång. Det gör så ont att välja bort dem. Jag försöker så mycket jag kan men jag måste välja mina tillfällen att bara få vara när man har det runt omkring sig från morgon till kväll. Jag vill inte vara ledsen och bitter. Så låt oss bara få välja våra tillfällen så kommer vi att orka. För det gör vi. Vi orkar.

Överallt får jag höra av vi ska kämpa. Att vi inte får ge upp. Varför? Spelar ingen roll hur mycket vi kämpar. Det kommer aldrig att bli som vi ville i af. Kan man kämpa utan hopp? Kan man kämpa när man redan vet att det inte kommer att bli som vi ville? Jag är så jävla nära att ge upp. 2 år. Jag orkar inte mer. Jag hade nog orkat mer om hoppet hade funnits. Men hoppet är borta sedan september. Jag orkar inte utan hopp. Låt mig få ge upp nu.

Jag undrar vem jag hade varit om det här inte hade drabbat oss. Jag hatar den jag är mitt i allt det här. Jag vill inte vara ledsen och bitter mer. Jag vill vara glad. Som jag var förut.

Det är trixigt att försöka leva här och nu när man samtidigt befinner sig i en sorg. Att leva utan en garanti. Det finns så många andra som har det värre. Så är det alltid. Och jag klagar inte. Inte mer än här. Mitt enda ventilationshål. Jag tänker hela tiden att jag vill ta vara på den här tiden. Ta vara på tiden då vi bara är två. Det finns så myclet vi kan göra nu som vi kanske inte kan göra sen. Men när man inte vet så begränsas man. Vi vet inte om vi någonsin kommer att få bilda en familj. Vi kan inte spendera våra pengar. Vi vet inte om de kommer att behövas till behandlingar. En så liten sak som mattan vi letat efter och nu hittat. 700kr. Billigt för en sådan stor matta
Men de pengarna kan vara nog så viktiga senare. Kan vi köpa mattan? En matta. Inte blir vi gladare av den men vi saknar en matta till vardagsrummet. Det här med barnlöshet är så mycket mer än bara själva sorgen och saknaden av ett barn. Hela livet pausas. Så många känslor kommer upp till ytan. Man börjar tvivla. Man vet inte längre vad man vill med sitt liv. Vill man ens bo kvar i huset? Huset som ligger mitt emot skolan. Det som skulle vara så jäkla bra och smidigt blev till en påminnelse av ett helvete. Om vi bara visste att det skulle bli vår tur om så ett, två eller tre år. Men vi vet inte. Vi vet ingenting. Hur ska vi då kunna veta hur vi vill leva nu? Det känns som att vi redan lagt två år av våra liv på barnlöshet en. Två år som hade kunnat vara våra bästa. De har istället varit våra sämsta. Det känns så jäkla bortkastat. Livet är för kort för att råka ut för barnlöshet. Jag vill bli glad nu. Jag vill börja leva igen.

Ska vi ha sådan otur att äl ska infalla på helgen nu? Det är klart vi ska. En månad till. Och nästa månad är det sommarstängt. Då blir nästa försök tidigast i slutet på augusti. Då har det gått 2 år. Men man ska inte deppa ihop. Man ska inte vara ledsen. Man ska inte tycka att det är förbannat tråkigt och orättvist. Man ska hålla god min. Inte visa att man är otroligt stressad, rädd och ledsen över det här. Snälla kroppen, förbli fertil i många år framöver. Annars skulle jag aldrig förlåta mig själv.

Först äl-test. Morgon. Kissnödig som fasen men viktigt att hålla sig. Ner till toan. Fram med mugg. Kissa, testa, vänta. Kasta allt så att ingen ska misstänka något. Kväll. Mugg, kissa, testa, vänta. Sov. Morgon. Upprepa. Glad gubbe. Känsla i kroppen upprymdhet blandat med oro. In för insemination. Tillbaka hem. Vänta. Fram med gravtest och upprepa samma procedur. Den här gången en känslan av uppgivenhet, sorg, irritation och avundsjuka. Upprepa proceduren med gravtest och inse fakta. Gå tillbaka till äl-test med känslan av hoppfullhet. Inte konstigt att man känner sig knepig i huvudet och inte är sig själv. När ska vägen bli rakare?

Glada nyheter på jobbet idag. Vissa får flera. Andra får inga. Det är de här åren vi många gånger kommer att bli påminda om hur orättvist livet kan vara. Men är jag glad för deras skull nu hoppas jag att de kan vara glada för min skull någon annan gång. I framtiden.