På torsdag har jag fått tid för spolning av äggledarna. Trots att inget av det här känns helt bra så går vi ändå vidare. Hur kommer det sig? Jag tror att det just i den här fasen aldrig kommer att kännas helt bra eller rätt. Men jag vet att resultatet kommer att bli det. Jag läste häromdagen i en artikel där en psykolog hade svarat en kille som var  i samma situation som vår. Hon skrev "självklart kommer det finnas nackdelar och frågetecken. Men den stora frågan du ska ställa dig är om dessa nackdelar och frågetecken är hanterbara". Hanterbara. Det är dem ju. Självklart. Skön inställning. Att lämna och gå vidare är för mig inte hanterbart. Men att välja det här alternativet är hanterbart trots att det inte känns bra. Det är en sorg att känna redan nu att den här sanna glädjen kanske inte kommer finnas där på samma sätt förrän jag känner dig och förrän du faktiskt är här hos oss. Men jag hoppas och tror att det kanske också bara är en tanke. Och det har jag ju lärt mig, att det är långt mellan tanke och handling. 

Läget är oförändrat sedan sist jag skrev. Dagarna går faktiskt helt ok trots omständigheterna. Värre är det med nätterna. Vi har påbörjat vår terrass nu. Grävarna var här förra veckan och snickarna kom idag. De har rivit verandan och satt reglarna. Så förhoppningsvis har de kommit långt till slutet av veckan. Längtar till solen kommer och jag kan sitta där och bara njuta. Är det nångång jag verkligen kan släppa allt så är det i solen. När värmen får kroppen att slappna av. Provade även simning igår. Simmade 1km på 29 min. Riktigt nöjd för att vara första simningen på bra många år. Det var otroligt avslappnande att simma och sedan basta. I bastun slog det mig att ödet ibland får till det. I bastun var jag först själv. Efter några minuter kom en mamma med en liten tjej in. Tjejen var ca 4-5 år och ville ha min uppmärksamhet. Jag pratade med henne men fick inte mycket till svar. Jag satt bara där och log och försökte föreställa mig om jag någonsin kommer att få umgås så med min son/dotter. Det kan jag bara önska. När den lille tjejen och hennes mamma gick ut från bastun möttes de av en annan mamma. Hon var blond och ljus och hennes son var mörk. Svart. Jag satt bara och iakttog och försökte fundera på om relationen,  mellan den lille killen och hans mamma och den lilla tjejen och hennes mamma, utgjorde någon skillnad i mina ögon. Det rullade igång en hel del i huvudet på mig. Även denna familj lämnade bastun. Kvar satt jag med mina tankar. Efter bastun tog jag en lång dusch och gick sedan till mitt skåp. Fick syn på att mamman med den mörka sonen hade skåpet bredvid mig. Och det slog mig. Att det nog inte var något  skillnad i mina ögon mer än att han var mörk. De hade samma fina relation som mamman med den lilla tjejen. Skillnaden var nog bara att mamman till den mörka pojken inte kunde låta bli att krama och pussa på honom. 

I måndags 16/3-15 var det dags för samtalet hos kuratorn. Det gick bättre än väntat. Någonstans fick jag tillbaka framtiden-känslan. Nej, det blev inte som vi ville med vår framtid. Men nu har vi åtminstone fått tillbaka kontrollen. Hos kuratorn pratade vi om allt från hur vi känner till vad donatorn betyder och hur syskonförsök fungerar. Vår kurator är fullkomligt grym. Jag älskar hennes inställning och smarta kommentarer. Hon får mig att tänka till. Hon får mig att känna att mina känslor är ok. Det för att jag lättare klarar av. Hon frågade mig hur vår omgivning tar det här. Jag berättade då att alla är väldigt peppade. Därefter frågade hon om någon förstår mina känslor och att jag tycker att det här är jobbigt. Det slog mig då att det bara är en som sagt att det är ok att jag får tycka att det här är skit. Istället för att som alla andra säga att "det här inte är så stor grej". Den tanken gav mig massor. Att det faktiskt är det som gör att jag känner mig ensam i det här. Att jag matas med intryck om att det inte är ok att känna som jag gör. Hon berättade också att donatorn lämnar ett brev om varför han vill lämna spermier och ett foto på sig själv. Ett foto. Där lyftes ännu en sten. Fråga mig inte varför. Men det gjorde det. 

Efter samtalet var papprena påskrivna och det var först då vi fick informationen att vi nu är framme i kön. Vi kan alltså köra när vi vill from nu. Det var det jag menade med att få kontrollen tillbaka. Vi kan nu börja göra försök precis som de flesta andra. Frågan är om vi är redo? Men jag tror  bannemig det. Jag ska bara boka en tid för spolning av äggledarna. Rent logiskt skulle vi kunna göra första försöker vid nästa ägglossning. Tänk vilken väg vi skulle vandra för att komma ända hit. Hur den resterande vägen blir återstår att se. 

Det finns några få kvar som ännu inte är där. Av de få visade en av dem på instagram igår upp att de visst är där. V 26. Mina små halmstrån blir färre och färre. Det blir bara vi kvar. Det finns inga andra att prata med. Det är verklighet nu. Inse det. Andras mardröm med IVF-behandlingar är vår största dröm. Men det blev inte så. Den långa vägen till dig försvann. Någon hade grävt ett stort hål i den och den fanns inte längre kvar. Bredvid stod en stor röd stoppskylt. "Här tar vägen slut". Och de säger att de sista som överger en är hoppet. 

Det är såhär det känns. Såhär det känns att bli tvingad ut ur sitt eget förhållande. Just nu är jag totalt likgiltig. Inte en enda känsla har jag kvar. Jag är så otroligt förbannad för att allt ska gå emot. Magen säger att enda vägen till att bli lycklig är att lämna allt. Men hur fasen ska jag kunna se lycka i det? Magen säger att om jag väljer att stanna är risken att bli olycklig resten av livet. Och om jag väljer att lämna finns en möjlighet att bli lycklig senare. Men inga garantier. Aldrig en enda garanti. Inte på något. Jag vet ju att jag inte vill ha det såhär. Men jag vet inte vad jag väljer om jag skulle lämna. Innan allt det här hade jag inte en tanke på att lämna. Men när vi letade hus hade jag det. Jag hann i af vara lycklig i ett år. Måste se det så. Se det positiva mitt i all skit. Är det här mitt liv? De vakna nätterna talar för att det är det. Jag sitter i min fåtölj. Så otroligt jävla redo för en familj. Men kaninen ligger orörd i hörnet. Väntar på att bli färdig. Konstigt nog. 

19 februari 2015. Sambons födelsedag. En vecka sedan beskedet. Känslorna går upp och ned men jag tror bannemig att jag vågar säga att saker och ting börjar falla på plats. Självklart gråter jag. Mest när jag är ensam. Eller på nätterna. Men någonstans har jag en tröst. En tröst i att vi ska fixa det här. Ödet ska inte få ta vår relation. Den har tagit så mycket annat och nu får det vara nog. Imorn drar vi iväg på en liten minisemester. Bara han och jag. En födelsedagspresent till honom. Men också en present till oss. För att vårda och ta hand om varandra. Jag hoppas att det blir som jag har tänkt. Tyvärr kunde det inte lösa sig på jobbet så jag har ingen möjlighet att kompa. Om jag kunde ha turen på min sida så skulle jag komma iväg vid lunch. Men det är inget att hoppas på. Problemet är att det kan bli väldigt tajt att hinna i tid om jag inte kan gå tidigare. Så jag håller mina tummar för att vi kommer iväg. Vi behlver det här. 

Det blev inga goda nyheter i torsdag. Det var väl egentligen väntat. Men inte blev det lättare för det. Halvåret mellan första beskedet till det definitiva har i af gett oss tid att bearbeta. Men nu då? Nu vet vi att vi aldrig kommer att kunna få ett gemensamt barn. Vi kommer aldrig att få se oss i någon annan. Det är taget ifrån oss. Liksom allt annat som har tagits ifrån oss. Vi ville också berätta för alla runt om. Vi ville också få glädjas. Vi ville också skapa en familj. Vi ville också. Men så blev det inte. Nu återstår det näst bästa alternativet. Eller inget alls. Jag önskar så att min mage kunde tycka att alternativet kändes bra. Men det gör det inte. Hur mycket jag än vill och försöker så vill inte magen och huvudet ge med sig. De skriker nej. Kommer den här känslan någonsin att försvinna? Jag känner mig så otroligt ledsen. Och ensam. 

Jag minns såväl. 22 september 2014. Vi gick in i tummen där vi träffade Dr Lood. Michael vill jag minnas. "Dina prover ser bra ut ** men **'s prover ser mindre bra ut. Vi hittar inget, inga spermier, inte ens en enda" var bland det första han sa inget där rummet. Min sambo tog inte in det. Jag satt chockad i nån minut innan jag paletten föll. Inga spermier betyder inga barn. Någonstans där kom tårarna. Sambon berättade för mig idag att det var först när han såg att jag grät han förstod innebörden av vid Dr Lood berättade för oss. Vilken chock. Allt var som ett töcken efter de orden. Men jag minns ändå hur jag helt likgiltig lät Dr Lood göra en vaginal ultraljudsundersökning. Jag bara låg där. Likt en docka. Jag vet att jag tänkte. Just nu kan jag stå ut med var som helst. Bara jag får bli mamma. 

Det var i september 2014. Idag är det den 11 februari 2015. Imorgon är det dags för testikelbiopsin. Imorgon ska väntan ta slut och ett besked bli definitivt. Jag är så otroligt rädd. Rädd för vad som ska hända om vi får fel besked. Ibland känns det som att det här inte händer. Vi gör det här av bara farten och kommer en dag att vakna upp i verkligheten. För att hålla uppe hoppet började jag virka igår. Jag valde att börja virka en kanin. En kanin till dig. Han kommer att få en plats i ditt tänkta rum. Om du väljer att inte komma finns han där iaf och väntar på dig. Så som vi väntar på dig. Vi är så redo. Vi pratar mycket om hur vi ska använda våra dagar om vi ska behöva leva själva? Utan familj? Kaninen borde bli färdig ganska snart. Jag ber dig. Kom och ta hand om honom.